Projekt längtan nominerad till Stora ljudbokspriset!

Va? Otroligt. Hursomhelst blir den bara nominerad på ”riktigt” om tillräckligt många röstar på den. Kanske inte så sannolikt med tanke på konkurrensen (Joyo Moyes, Khemiri osv), men vad sjutton. Hoppas kan man ju alltid! Och lite stolt kan man få va:)

Rösta här!

Puss på er,

9781530_Projekt_langCMYK_9967

Äntligen finns Projekt längtan som ljudbok!

Har inte lyssnat på den än, men hoppas den är bra! Eva Röse gjorde ju en fantastisk inläsning av Supernova, så den blir nog svår att toppa, men Viktoria Flodström gör säkert sitt allra bästa. Underbart att komma ut på en ny plattform. Fler och fler lyssnar istället för att läsa, vad jag förstått. Här är länk. Lyssna gärna och skriv betyg och kommentar! Betyder mycket:)

Gästbloggar på Storytel också, med anledning av detta.

Hoppas ni gillar,

Kram och happy halloween!

Pumpa

Läsarbrev…

… är ju det vackraste som finns. Lite skrytigt, kanske, men hur ska man låta bli att dela med sig av sånt här?

”Jag var på 4Goods föreläsning i Malmö den 6:e maj och köpte båda dina böcker Supernova och Projekt längtan. Du milde tid, vilka underbara böcker. Jag längtade till bussresan t.o.r till mitt jobb då jag läser, jag längtade till kvällen då jag skulle läsa igen. Härligt skrivna med en naturlig inlevelse. Jag ömsom fnittrade, skrattade, funderade och blev inspirerad. Wow vilken stark kvinna du är. Jag hoppas innerligt att det kommer en tredje bok om Lisa. Numera följer jag både via Facebook och Instagram.”

Stort tack, Monica Borggren! Du gjorde min dag. Nästa gång får du komma fram och hälsa:)

shutterstock_83563981

Nästa läsarbrev kom från Finland. Kolla in det här:

”Hej! Började läsa din bok igår kväll och har nu imorse läst ut den. Du skriver så underbart så det berör själen:) Har läst många böcker o känner igen kvalitet, ville bara berätta det. Var stolt och glad för din förmågan, du välsignar många med ditt skrivande. Tack.”

Tack själv, du underbara människa!

Brev till mig själv för 16 år sedan

Jag hittade den här gamla krönikan som jag skrev i våras och jag tänkte jag skulle dela med mig av den till alla systrar och bröder som springer för fort. Kram på er.

Till Marika, 27

Jag ser hur du springer. Jag ser hur du kämpar. Och jag minns hur kul det var i början: första jobbet, alla roliga projekt, alla viktiga arbetsuppgifter. Kundmöten, presentationer, deadlines.

Men jag minns också hur spänt det var. Uppskruvat. Du slappnar liksom aldrig av. Arbetsuppgifterna tar aldrig slut, mötena ligger kant-i-kant, och du har ju så höga krav på dig själv. Allt ska vara perfekt, ner i minsta detalj. I början var det förstås roligt att vara duktig, men sedan har det väl mest blivit ett prestationsfyllt måste? Och den där adrenalinruschen som kan vara så oemotståndlig, har inte den omvandlats till ett konstant kortisolpåslag som sakta men säkert börjar förändra din personlighet?

Men allt det där vet du förstås inte än.

Så, kära Marika. Jag skulle vilja säga några saker till dig innan det är för sent.

Du behöver inte lyckas enligt någon annans måttstock. Just nu tror du att du ”måste” jobba med vissa saker på en viss nivå. För att du har pluggat, för att du hade höga betyg, för att du kan. Du måste ingenting. Framgång finns inte. Det enda som är viktigt är att du lever ett liv som gör dig lycklig. Om det innebär att du vill montera skalbaggar hela dagarna ska du göra det, oavsett vad andra tycker och vad det gör med din självbild (det senare är ofta det svåraste att hantera).

skalbagge

Prioritera att lära känna hela dig. Du tror att du känner dig själv, men det gör du inte. Inte på riktigt. Du har haft så fullt upp med att prestera och hitta din plats i tillvaron de senaste sju åren att du har glömt bort viktiga delar av dig själv. Hon som gillade att skriva poesi, vart tog hon vägen? Och hon som ville lära sig spanska i Sydamerika?

När man har fullt upp hinner man ofta inte känna efter vad man tycker och känner om små och stora saker i sitt liv. Ta dig tid att stanna upp och bara vara. Låt känslorna komma, låt lusten styra. Gör en sak i veckan som du gillade att göra i din barndom, till exempel sjunga i kör. Måla. Skriv.

Behandla dig själv som din bästa vän. Om du tänker efter hur du behandlar dig själv med avseende på att respektera dig själv och din kropp, skulle du vilja vara vän med dig då? Behandlar du dig själv med omtanke och kärlek? Vill du dig väl? Nej, jag trodde väl inte det. Innerst inne kommer du längst ner på priolistan, även om det utåt sett kan se ut som om du kommer först. Men det du visar upp utåt är ju inte du. Inte helt och hållet. Det är kärnan i dig du måste respektera och älska.

Bli sämre på jobbet. Det är vetenskapligt bevisat att kvinnor undervärderar sina insatser och killar övervärderar dem. Kom ihåg det. Prestera sämre. Gör inte klart en uppgift, gör ett utkast som du stämmer av och sedan gör färdigt. Gå till möten sämre förberedd (strukturera dina tankar på vägen dit istället för två timmar innan). Våga prova. Låt det dock inte gå ut över arbetsglädjen. Det är viktigt att känna att det är roligt att jobba. 

Ät, sov, träna och var i naturen och vattnet. Utöver bra relationer är detta dina skydd mot stress och utbrändhet. Ät bra, gärna ekologisk mat, sov tillräckligt och träna minst en gång i veckan, helst flera. Försök vara i naturen så ofta du kan. Blir du stressad, ta en timeout och spendera en halvdag i vatten. Det funkar!

vattendroppe

Trots allt vill jag att du ska veta att jag är stolt över dig. Stolt över att du brinner för det du gör, stolt över att du vill göra skillnad. Du måste bara försöka hitta en balans och ta dig själv på allvar. Du är värd det, även om du inte förstår det själv just nu.

Och du. Skiter det sig (vilket det kan göra ändå), så ska du veta att loppet inte är kört. Man lär sig av allt man går igenom, och måste du få en käftsmäll av livet för att fatta så måste du. You get what you need, not what you want. Vissa människor behöver en tillsägelse, andra behöver en rytning, och ytterligare andra behöver just en käftsmäll. Du kanske är den tredje typen. Det är okej. Jag älskar dig ändå.

/Marika, 43

Föreläsningshöst!

Oj, vad längesedan jag skrev. Men okej, hösten var hektisk, både med jobb och föreläsningar. Och vad kul det var!

Först ut var ett strategikonsultföretag där jag fick äran att prata om hur man presterar på topp och samtidigt mår bra. Om stressreaktioner, hur man upptäcker dem och hur man kan hjälpa varandra. Som jag längtat efter att få prata om detta på ett konsultföretag! Redan då det begav sig (läs efter att jag hade varit utbränd) erbjöd jag mig att komma till McKinsey och prata om det här ämnet, men jag fick inget napp. Tyvärr. De är nog för rädda för sin egen kultur. Eller för rädda för mig:) Trots att jag skulle vara världens bästa på att diskutera det med dem, jag känner ju till både förtjusningen och utmaningarna utan och innan…

Förberedelser på Ulfsunda slott

Förberedelser på Ulfsunda slott

Nåväl. Det var efterlängtat och fantastiskt kul. De var öppna och nyfikna, och förhoppningsvis lärde de sig något och blev samtidigt peppade att ha mer självförtroende i att styra sina egna liv.

Efter det var det dags för Länsbiblioteket i Falun, där jag pratade mer om skrivande och böckerna. Men eftersom de är så pass självbiografiska berättar jag alltid personligt om min egen resa. Det berör, och folk uppskattar ärlighet och att man bjussar på sig själv. Jag älskar bibliotekarier, de är så intresserade och det är så tacksamt att prata med dem!

På stora torget i Falun

På stora torget i Falun

Nästa stopp var Smedjebackens bibliotek, där jag pratade för fullsatt hus om utbrändhet och stressreaktioner, samt vikten att våga välja sitt eget liv. Att gå på lusten och att lära känna sig själv i olika lager. Jag blev HELT överväldigad över att det kom så många till lilla Smedjebacken. Men många är vi som varit utbrända, eller som har anhöriga som varit utbrända. Det märks, och det blir en sådan fullkomlig närvaro i rummet när alla börjar dela med sig av sina historier. En gåva.

Smedjebackens bibliotek

Smedjebackens bibliotek

Oj. Nu höll jag på att glömma CV-workshopen på Handels. Såå kul att komma tillbaka och träffa dessa drivna och drömmande kvinnor som, om det nu är möjligt, har ännu större krav på sig själva än vad vi hade på min tid. All kärlek till er!

Om online-CV:s och "Livet är mer än ett CV"-peptalk:)

Om online-CV:s och ”Livet är mer än ett CV”-peptalk:)

Så. Nu kanske ni hajar varför jag inte haft tid att skriva:)

Pöss på er,

Jeez, är det bokmässa? Nu?

OMG. Hur gick det här till? Mitten av september och snart bokmässa?!

bokmässa

Shit. Jag som knappt har tänkt på böcker, särskilt inte mina, sedan i början på sommaren. Visst har jag sprungit på releaser så ofta jag kunnat, men det har mest handlat om att fira mina kollegors OERHÖRDA bedrifter. För det är en bedrift att skriva en bok. Tycker i alla fall jag:)

Så döm om min förvåning. Bokmässa! Om knappa två veckor! Och innan dess ska jag prata på en banks kvinnoförening om böcker, skrivande och meningen med livet. Antar jag. Det är ju det jag brukar prata om. Om jag nu minns rätt, det har ju gått flera MÅNADER (läs hela sommaren) sedan jag pratade sist. Sedan dess har jag haft semester, blivit partner på arkitektbyrån och satt barn i nya skolor. Och varit med om ett jäkla skitval.

Det tar ju också sin lilla tid.

Nåja. Jag får damma av den hörnan i huvet som arkiverat prata-inför-publik-minnena. Det ska bli kul.

Och visst ses vi väl på bokmässan? Jag är där torsdag – lördag och på fredagen pratar jag på Massolits monterscen 11.00-11.30 och därefter i Länsbiblioteket Dalarnas monter (E03:10) 13.00-13.30.

Puss

Äntligen!

Så kommer den till slut. Recensionen i Bokhora. Och vad fin den var!

Till saken hör den att när Bokhora recenserade Supernova i Aftonbladet för några år sedan så gav jag mig in i debatten. Johanna Ö tyckte visserligen om boken, men hon efterlyste en huvudperson som inte lämnade. Någon som stannade kvar och ändrade strukturerna inifrån. Och visst hade det kunnat vara intressant. Det var bara inte min bok. Jag skrev så här:

”Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste ”palla” (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde ”palla” – för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.”

Så jag var lite rädd. Att bokhororna inte skulle vilja recensera min nya bok eftersom jag var dryg och gav svar på tal. Det finns nämligen en oskriven regel i såna här sammanhang. Man ska aldrig, ALDRIG svara på recensioner. Men jag tycker att det är en trist regel. Och jag tycker att man ska skita i den. Det är ju kul med debatt! Och läser man kommentarsfältet på Johanna Ö:s Supernovarecension, så förs ju definitivt en intressant diskussion där.

Point made.

Jag är i alla fall URGLAD för att Bokhora recenserar Projekt längtan. Och jag är URGLAD för att det var en sån himla bra recension. Tack Johanna Ö, ända upp till exotiska Vittangi. Det här lever jag länge på:)

Yours,

Livsval, karriärsval och hur man blir lycklig i livet

Ja, jag vet att det var några veckor sedan. Men jag hinner ju aldrig med! Äsch. Det kommer nu istället.

Nyfikenhet. Öppenhet. En känsla av att allt är möjligt.

Jag hade fått äran att bli inbjuden till Prodiem, ett rekryteringsföretag som specialiserar sig inom HR och finans, för att prata på en frukostföreläsning. Dela med mig av min resa, prata om livsval, karriärsval och hur man blir lycklig i livet.

Lycklig i livet, tänker ni nu. Kan man bli det? Och vad är det? Egentligen?

För mig handlar lycka i livet om att leva i sanning. Att vara nöjd med sina val, känna att man är på rätt plats i rätt tid. Att man inte – just då – vill leva på något annat sätt, på ett annat ställe, eller med någon annan person. Till exempel. Det kan också handla om jobb. Eller balansen mellan jobb och andra saker. Om att känna att man kommer till sin rätt.

Älskar förresten det uttrycket. ”Komma till sin rätt”. Ligger det inte fint i munnen? För ett sådant behov tror jag att vi människor har i flera avseenden, vare sig det gäller jobb eller privat. Man behöver känna sig behövd eller som att man åstadkommer någon slags skillnad. Att just DU behöver vara där du är, för din familj eller dina kollegor eller världen i stort. För det lilla hänger ihop med det stora. Och det är inte nödvändigtvis ”finare” att hjälpa barn i Afrika än att jobba som handläggare på TryggHansa. Om det skriver jag bland annat i Projekt längtan, by the way …

Men. Tillbaka till Prodiem:)

Det var en underbar morgon. De runt trettio som var där var öppna och nyfikna, och genuint intresserade av det vi pratade om. För det blev ett samtal. Även om jag är rätt bra på att hålla låda dök det upp några frågor vi spann vidare på. Och i de stunderna är jag enormt tacksam över att jag får chansen att stå där och prata om saker jag tycker är viktiga. Och uppleva att jag får respons, att det jag säger betyder något. Att jag i något avseende gör avtryck, påverkar min omvärld och ”kommer till min rätt”.

Tack för det, Prodiem.

Prodiem 1 Prodiem 2

Suddig in action:) Alla deltagare fick förresten en fin sommarpresent av Prodiem:

Prodiem 3

Och jag fick också en fin sommarpresent:

Prodiem 4

Blir perfekt i sommar!

Kärlek,

 

 

Älska entreprenörer!

Jag får ett SMS av en kompis. Det står så här: ”Wow. Den var ju helt lysande. På riktigt /…/ Och svårt tänker jag. Att skriva om livet och stora frågor utan att det blir platt/lite fånigt. Att lyckas med trovärdighet och igenkänning. Winnerbäck vs. Gessle liksom:)”

Asså… *såå rörd*

Och sedan fortsätter det: ”… och du, sid 360, där blev man glad!” Jag går genast och slår upp sidan i Projekt längtan. Där, längst ner på sidan, står: ”Entreprenörerna. De verkliga hjältarna i Afrika.”

Jag ler. Min kompis är entreprenör och han känner (stolt) igen sig i min beskrivning. Visst fokuserar jag på entreprenörerna i Ghana i boken, men den vördnad och respekt jag känner sträcker sig ju till alla entreprenörer i alla världsdelar. I alla tider.

Det kräver mod och passion att starta att företag. Vilket som helst. Och uthållighet, my God. Man får inte ge upp. Man måste hugga i och dra, våga hoppas och tro, och samtidigt inte vara rädd för att förändra och anpassa verksamheten, allteftersom världen därute ändrar sig.

Så. Tänk er vad glad jag blev när jag fick chansen att prata på YEoS – Young Entrepreneurs of Swedens årskongress. Jag fick ösa ur mig all kärlek och respekt jag känner för dessa unga människor – och dessutom försöka dela med mig av mina erfarenheter kring hur man kan tänka på framgång och vad som är viktigt i livet, inte bara som entreprenör utan som människa.

YEOS1 YEOS2

Kram på er

PS. Här är YEOS hemsida. Kolla in, särskilt om du är ung entreprenör!