Vad är väl en bokmässa när man kan gå på bröllop i Tanzania?

Nej. Jag är ju inte på bokmässan. Har jag redan sagt det? Nåväl. Jag fick gå på bröllop istället. Tanzania-style.

Det började klockan sju. Det innebar att det började klockan nio. Innan dess satt vi i rader av plaststolar med cola, fanta, sprite eller den lokala ingefärsläsken stoney tangawizi och tittade på barnen, kvinnorna och gummorna som då och då gick upp och dansade till den dånande musiken. Den yngsta var knappt två.

Bruden och hennes tärna, klädda i grönt och vitt, kom in med glittrande håruppsättningar och välmanikyrerade naglar. De gick sakta i en halvdansande, gungande gång, och efter fem minuter satte de sig på ett podium med gröna ballonger och flimrande ljusgransbelysning.

Jag hade ätit innan jag gick dit. Det var tur.

Egentligen var det kanske inte det att det var så väldigt många ceremonier. Långa presentationer av alla familjemedlemmar (inklusive bossi kwa mama, det vill säga jag), en nattvardsliknande grej där bruden knäböjande ger tårta (!) till de viktigaste familje-medlemmarna, flera tal och så förstås alla presenter som skulle avlämnas – allt under ackompanjemang av en livlig MC och hans DJ-kompanjon. Nej, det var snarare det att varje punkt på programmet liksom t ä n j d e s ut så länge som möjligt. Som det här med gången. När vi skulle lämna presenterna gungade vi också fram, sakta sakta, till bordet framför bruden och hennes tärna, och när vi var klara gungade vi tillbaka till våra platser.

Tre minuter istället för en.

Matdags blev det inte förrän halv tolv, men jag ska inte klaga. Det där gungandet var ändå rätt så mysigt.

PS. För er som är intresserade kan jag berätta att ett bröllop i Tanzania består av tre delar: kitchen party (enbart för kvinnor), send off (hej då till bruden, fest som ordnas av brudens familj) och själva bröllopet (kyrka och fest som ordnas av brudgummens familj). Gårdagens galej var send off.

Bokmässan 2008

Thomas Bodström var där. I baren på Park, bakom min och min kompis barstolar. Han väntade på Liza Marklund. Fast det visste jag inte då, han såg bara allmänt dampig ut: hade svårt att stå stilla, flackade med blicken och pillade kontinuerligt på sin mobil.

Till hans försvar ska sägas att han faktiskt var ganska trevlig. Och när jag frågade honom hur hans (då) nya bok Idealisten var ryckte han bara på axlarna, log snett och sa: ”sådär”. Pluspoäng. Till slut kom i alla fall Liza och då måste jag erkänna att han fokuserade mer på henne än på oss. Men han fortsatte vara trevlig: han introducerade oss och försökte till och med få henne intresserad av min bok som (då) ännu inte kommit ut.

”Jaha, vad handlar den om då?” sa hon.

”Den handlar om en halvneurotisk karriärstjej som letar efter kärleken och sig själv”, svarade jag.

”Jaha”, sa Liza.

Thomas nickade mot mig. ”Hon har jobbat på McKinsey”, sa han.

”Jaha”, sa Liza.

Liza var inte så intresserad. Fast hon var rätt snygg:)

Bokmässan var mycket roligare än jag hade trott. Kanske för att den innehåller allt det jag saknar där jag bor: idéer, tankar, stimulans. STIMULANS! Jag och väninnan sprang som skållade råttor från det ena seminariet till det andra med huvudet på skaft och kalendariet i högsta hugg. Och sedan hamnade vi alltså på Park, där vi, förutom att träffa Thomas och Liza blev presenterade för en fullglad Katarina Wennstam, festade vidare i Augustin Erbas svit och lyssnade till en orerande Mustafa Can. (Hur det kom sig att Augustin hyrde en svit kan ni läsa om här: http://debutantbloggen.wordpress.com/2009/03/03/dagen-jag-blev-antagen/).

Förra året var första gången som jag åkte till bokmässan. I år har min bok kommit ut – och jag kan inte komma. Inte för att jag inte vill utan för att jag är gravid och inte vill flyga i onödan. Snopet, men så kan det gå. Jag får se fram emot nästa år istället.

Att hjälpa en, men inte alla

I lördags morse knackade det på porten till vår trädgård. Utanför stod ett tiotal barn i olika åldrar med minst dubbelt så många hinkar.

”Please”, sa de. ”Hamna maji. We like water.”

Jag for med blicken över barnen. Vår son, Sixten, brukar leka med ungarna i byn runt hörnet, men de barnen känner jag igen. Jag vet till och med vad de flesta heter (Omar och Omar är mina favoritkillar). Det här var inte samma barn. De måste komma ganska långt bortifrån, tänkte jag medan jag funderade på hur jag skulle göra.

Jag pekade på grannfastigheten, där ingen bor och där vakten alltid brukar släppa in byborna för att hämta vatten. ”Na hapa, hamna mtu?”

Barnen skakade på huvudet.

”Ok”, sa jag. ”Karibuni. Welcome.” Och så öppnade jag porten och visade dem var vattenkranen fanns. För det är klart att jag måste hjälpa till. Utan vatten kan de inte laga mat, koka dricksvatten och tvätta sig. Utan vatten kan man inte leva.

En halvtimme senare var de klara och lilltjejen på fem år lyfte en tjugolitersdunk och satte den resolut på sitt huvud. Sedan tackade de hjärtligt och traskade iväg uppför gatan.

En timme senare knackade det på porten igen. Den här gången tog vi vattenslangen och drog ut den till porten.

Fyra timmar senare hade halva byn kommit till vår port.

Fem timmar senare sa vi: ”Pole, hamna maji. Sorry, water finished.”

Och så stängde vi porten.

Motstånd

Mitt huvud vill ha semester. Det händer ibland när jag avslutat en räcka kapitel och kommit fram till en slags milstolpe i berättelsen (ungefär vart 8-10 kapitel). Även om jag redan vet vad nästa milstolpe är och ungefär vad som ska hända till dess, så känns det som att börja om från början. Jag måste tänka ut sekvensen på allt som ska hända, komma på fler detaljer, väva in alla trådar och se till att inte någon tråd glöms bort och så vidare och så vidare.

Det är kul. Ibland. Men ibland vill hjärnan ABSOLUT inte gå dit. Och då kommer den stora frågan: ska jag lyssna på den eller köra över den? Är det här ett sådant läge där den kreativa intelligensen vet bättre än jag och behöver vårdas och lämnas ifred – eller är det här ytterligare ett läge där det är disciplin som gäller och det bara är att hugga i?

Temat i mitt liv. Kanske i mitt skrivande?

Kontakt

Ibland är det ensamt att skriva. Särskilt här nere, i Tanzania, där jag bor sedan snart ett och ett halvt år tillbaka. I Sverige hade jag skrivarkollegor som jag träffade med jämna mellanrum, och världens bästa kompis tillika skrivarcoach (som egentligen inte är skrivarcoach men råkar vara bäst på det ändå) – och räckte inte det så kunde jag ju alltid springa upp på förlaget, lukta på nyutkomna böcker, skvallra med redaktör och förläggare och känna mig som en ”del” av någonting.

Jag älskar kontor. Det är lätt att göra det när man inte måste gå till ett.

Jag har fått en holländsk väninna här nere. Hon har varit mammaledig i snart två år och innan vi träffades hade hon planer på att återuppta sina ekonomistudier. Nu skriver hon på sin första bok. Visserligen är hon gladare än någonsin och säger att hon är evigt tacksam för all uppmuntran, men ibland undrar jag ändå om det inte var av ren självbevarelsedrift som jag peppade henne att börja skriva. Herregud, jag behöver någon att praaaaata med!

Kanske är det därför som jag börjar med den här bloggen. För att känna att jag har kontakt, med Sverige och med mina medmänniskor, kollegor och läsare. För ni har faktiskt blivit några stycken nu. Otroligt, men sant.

Hej så länge