Vatten

Ibland är Tanzania … tja. Tanzania. Det är vattenransoneringar och elransoneringar på löpande band, ibland flera gånger om dagen. I helgen hade vi så lite vatten att vi fick duscha genom att bada i poolen.

Fast då ska man ändå betänka att vi har en pool. Det har inte barnen runt hörnet. Häromdagen kom de in för att leka och hamnade till sist på baksidan, där de i vanliga fall inte brukar vara. Av någon anledning satte min man på duschen bredvid poolen, kanske för att tvätta något (jag var inte med). Försiktigt frågade ett av barnen: ”Samahani baba, naomba kuoga?” och när Tim nickade klädde de av sig snabbare än han hann sätta på duschen. Allihop. Och sedan stod de där, ett efter ett, och njöt av de ljumma strålarna som sköljde deras kroppar.

De har inte rinnande vatten hemma, än mindre än dusch. Det är det lätt att glömma bort ibland.

Kram på er

Baiskeli boy blir gravid

Vi har en kille som jobbar hos oss på söndagar. Jamali heter han. Han är stand-in för vår vanliga dagvakt/trädgårdsmästare/ poolskötare och bor i vanliga fall tvärsöver gatan där han sköter om ett obebott hus med tillhörande tomt. När han inte gör det reparerar han cyklar. Innan han hette Jamali hette han Baiskeli boy. (Baiskeli betyder cykel på swahili).

Jamali har en tjej. Hon blev gravid. Jag erbjöd mig att hjälpa till. Jamali såg på mig med bekymrade ögonbryn.

”Ja, alltså så att hon kan gå till doktorn.”

Jamali såg fortfarande lika förbryllad ut.

”Du vet, att föda barn kan vara farligt”, sa jag på min begränsade swahili. ”Hon måste till en doktor och ta prover och sånt. Vart ska hon föda?”

Jamali nickade mot huset tvärsöver gatan. ”Hemma”, sa han och log.

”Nej, det ska hon inte”, sa jag och log tillbaka. ”Hon ska föda på sjukhus. Jag kan betala.”

Jag väntade i någon sekund, men Jamali sa inget. Han såg bara obekväm ut och jag tänkte shit, nu har jag förolämpat honom. Hans stolthet eller hans förmåga att ta hand om de sina.

”Vi gör så här”, sa jag och hoppades att jag inte hade trampat alltför mycket i klaveret. ”Fråga henne vad hon vill. Vilket sjukhus hon vill föda på, och så kom tillbaka till mig.”

Jamali nickade och lommade iväg. Det gick några dagar, men jag hörde inget. Så nästa gång jag såg honom gav jag honom 50,000 (ca 300 spänn) och sa åt honom att ta sin kvinna till doktorn. Jamali tog emot pengarna, men såg om möjligt ännu mer obekväm ut. Jag berättade alltihop för min barnflicka, Hadidja.

”Men varför blir han inte glad, Hadidja?” frågade jag frustrerat.

Hadidja skrattade. ”Åh mama, han blir glad. Men han vet inte vad han ska göra med pengarna.”

Nu var det min tur att se förbryllad ut.

”Han vet inte varför man behöver en doktor när man är gravid. Jag vet. Jag har fött fem barn. Men Jamali … i hans by är det säkert ingen som går till doktorn.”

Jag skakade på huvudet. Jag förstod ändå inte. Det var inte förrän några dagar senare, när jag läste i en rapport att åttio procent av alla tanzanier aldrig går till doktorn i hela sitt liv, som det började gå upp för mig. Åttio procent. I HELA SITT LIV! Det är en helt gigantisk siffra.

Och jag som tyckte att jag hade ansträngt mig, försökt förenkla så att han skulle förstå. Och ändå, ÄNDÅ, låg där i bakgrunden mitt antagande om att vi hade samma referensramar. Är man gravid går man till doktorn. Man kan dö av att föda.

Jamali hade ingen aning. Han har aldrig varit hos doktorn.

Mitt leende hann före

Nu är jag hemma igen. Hemma i Afrika. Jag säger det igen, smakar på det … Hemma i Afrika.

Jo:)

När jag skulle åka hem till Sverige för bokmässan och allt annat (ja, Sverige är också ett hem), så fanns det runt åttio flyktingar på mitt flyg. De var tunna och hade lånade kläder. De visste inte hur man hittade sin plats i flygplanet. De kom från Somalia.

Några såg trötta ut, andra rädda. Några glada, kanske till och med förväntansfulla. Åh herregud, tänkte jag när vi landade på Arlanda. SD har precis kommit in i riksdagen. Vilket mottagande ska de få i Sverige? I nästa sekund log jag välkomnande mot så många av dem jag bara kunde, och fortsatte så ända tills vi skiljdes åt vid passkontrollen och vad jag antog skulle bli flera timmars pappersexercis. Kanske hann jag inte med alla åttio. Men för närmare sjuttio så hann mitt leende i alla fall före.

Alltid något.

Hej så länge

Bokmässelördag: möten, möten och åter möten!

Oj. Nu är jag hemma. Vilken virvelvind!

Hann nästan inte gå på själva mässan igår. Dagen var full av möten, osannolika möten, underbara och inspirerande. Maria Hamrefors, VD på KF Media var varm, kompetent och förtroendeingivande. Hon berättade att hon brukar ge min bok till unga tjejer i karriären, min och Alexander Perskis bok om prestationsprinsessor. Klart man blir glad. Men gladast blev jag för att jag tror att Maria, i en tid med stora utmaningar, är på väg att leda gruppen åt rätt håll. Och för att det var så kul att prata business! Jag är ju en gammal businesstjej, så allt det här med böcker och bokmässan är nytt territorium för mig. Härligt att landa i båda ett tag…

Sedan träffade jag bästa kompisen från lågstadiet som jag inte träffat på femton år och en favvokusin jag inte sett på lika länge. Facebook ändrar beteenden. Och inte bara Facebook utan Twitter, mejlinglistor och alla möjliga nätverk. Det är fascinerade. Dels för att man får möjlighet att återse en massa gamla bekanta, dels för att man lär känna folk på ett nytt sätt: först på nätet, sedan IRL. På bokmässan träffade jag flera människor jag liksom redan ”kände” trots att vi aldrig träffats. Strange. Men härligt.

På förlagsfesten på kvällen hade jag bespetsat mig att få kolla in Johannes Anyurus viftande händer och fråga om han bott i Borrrlänge (för det har huvudpersonen i hans nya bok gjort), men han dök aldrig upp. Det blev kul ändå. Jag fick hälsa på Erica Jong; äntligen säga tack till Denise Rudberg för att hon blurbade så fint på min pocket; och bubbelbabbla med Maria Sveland, Erik Helmerson och allra finaste Augustin Erba. Och senare, på Park, fullkomligt energibombarderades jag av Jessika Gedin och Johanna Koljonen. Lovely ladies. Småtimmarsnacket med mysputtriga David Batra blev en fin avslutning.

Så kul har jag haft det. Tack bokmässan.

Hej så länge

Jag finns, och jag har ett namn

Tja. Lite bakis är man ju. För första gången på typ fyra år. Fredagskvällen inleddes med fyrtioårsfirande av bästa och finaste kompisen U på La Cucina Italiana, en krog med god mat och mycket humor visade det sig. Menyn bestod av tre sidor. Den första sa ungefär hej och välkommen till mitt kök från Neapel, den andra sa välj mellan piccolo och grande, och den tredje sa förresten om du är gravid eller barn så har jag tyvärr ingen läsk för det tycker jag är äckligt.

Underbart.

Galet mätta stapplade vi vidare till Park där vi minglade in i bl a Viggo Cavling, journalisten Therese Uddenfeldt och Kajsa Ingemarsson som jag aldrig träffat förut men var en hyvens trevlig kvinna.

Annars var det ju inte det jag hade tänkt berätta från gårdagens bokmässa. Det jag hade tänkt berätta var att jag blev glad av att gå på seminarier om Afrika. Det fick mig att känna mig lite mer hemma. Och den känslan både förvånade mig och gjorde mig rörd. Så när Henning Mankell och Mia Couto pratade om gatubarnen i Maputo så höll jag förstås på att börja gråta. Mankell pratade om analfabetism och vikten av att utrota den. Han berättade att han hade frågat ”sina” gatubarn i kvarteret där han bodde vad de ville mest av allt i hela världen. Han hade förväntat sig svar som mat, en mamma, ett hem, pengar, en TV, vad som helst. Istället svarade de: ett id-kort. Där de kan läsa sina namn. Jag finns, och här är mitt namn.

Annars kan jag berätta att Johannes Anuyuru är fantastisk. Vilken utstrålning. Vilken berättare. Måste genast skaffa hans roman.

Kram så länge

PS. Sorry att jag inte har några bilder. Glömde kameran och rätta grejerna till telefonen….

Snabbrapport från bokmässan: afrika, mingel och fulla författare

Så är jag här igen! Första gången var för två år sedan då jag lycklig och yr i hatten sprang runt på seminarier och bokmingel med nyfrälst blick och kompisannika i släptåg. Förra året, när min egen bok kom ut och jag förstås skulle ha varit här, var jag gravid och tjock i Afrika och kunde inte. Så kan det gå.

Några seminarier hann vi med. Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg var coola tanter som inte fick fritt spelrum av moderator Stewe Claeson. Ytterligare ett kapitel i boken Gubbe tar plats. Några mingel hann vi med. Aftonbladet, SR, Ordfront… Norstedts hade inget mingel i år. De hade flyttat sitt till Kulturrådet:)

Roligast hittills: alla Afrikaböcker på svenska, att Helena von Zweigbergk gillar Supernova jättemycket. Och så förstås Augustin Erbas och Erik Helmersons svitfest på Park där vi bl a stötte på Maria Sveland, Mian Lodalen, Unni Drougge, två bokhoror, Daniel Sjölin, Daniel Åberg, Olle Svalander, två skrivcoacher (Ann Ljungberg och Johanna Wistrand), och debutanterna Simona Ahrnstedt och Sölve Dahlgren.

Allra roligast är förstås att jag får vara här med allra bästa U.

Puss så länge

Tankar och hummus på Doha flygplats

Jag sitter i loungen på Doha flygplats och kollar email och äter hummus. Älskar snabbt internet, älskar god hummus. Älskar inte att jag ska vänta här till klockan halv två inatt. Dessutom längtar jag efter min bebis.

Förra gången jag åkte till Sverige själv – utan barn – så njöt jag av varje sekund, av varje tickande minut av egenbeslutad tid. Men den här gången … Jag längtar rent FYSISKT efter honom. Efter att få stoppa näsan i hans hår, efter att få klämma på hans bebisfeta ben. Kanske är det för tidigt. För mig alltså, inte för honom.

Nåväl. Här sitter jag nu. Och visst ska det bli kul med bokmässa och grejer. Ska tänka på det. Och på alla räkor jag ska äta i Göteborg, fy sjutton vad gott.

Hej så länge

Jag är rik, du är fattig. Det orkar jag inte se. Apropå RUT alltså.

Fasiken vad tiden går. Tänker ofta att jag borde skriva något men har fortfarande någon idé om att det måste vara så himla INTRESSANT, det jag skriver här. Prestationsångest alltså. Tillbaka till GÅ.

Hej och hå.

Annars har jag sett på Fejan och lite andra ställen att det pratas om RUT därhemma. Och en film där svenskar anställer lettiska kvinnor som städhjälp och att kvinnorna därför tvingas lämna sina barn. Jag borde förstås se filmen innan jag uttalar mig. Men vi är bara så skyddade i Sverige. Här i Tanzania händer det ofta att både mammor och pappor lämnar sina barn för att jobba på annan ort eller i ett annat land. Därför att alternativet är sämre. Alternativet att dina barn inte får mat för dan, inte längre kan gå i skolan, inte får några vaccin.

Det är klart att det är sorgligt. Men vad är bättre: att förtvivlas över situationen eller att hjälpa till? Och hur hjälper man till? Kanske genom att vara en av dem som faktiskt anställer, kanske genom att vara lite schyst och betala högre lön än vad man egentligen skulle behöva? Kanske genom att skicka presenter till kvinnans barn?

För genom att inte släppa in de fattiga i sitt hem räddar man ingen, förutom sig själv och sin egen känsla av skuld. Jag är rik, du är fattig. Det orkar jag inte se. Så då delar jag inte med mig av mina pengar för att du ska skura mina golv.

Men som sagt, jag har ju inte sett filmen.

Ha det gott

PS. För övrigt undrar jag varför det inte gjorts någon film om ROT och männen som är tvungna att lämna sina barn. DS.

I’m back!

Ja, nu är jag där igen. Där tiden fram till två försvinner in i ett fantasiland, där Lisa gör si eller så, tänker såhär eller förresten inte alls, och där orden, dessa ord, skapar bilder, känslor, tankar. Ibland minnen.

Det är underbart att vara tillbaka.
Kram på er

PS. Läste igenom de sista tio kapitlen jag skrev före barnledigheten. Får jag säga att jag banne mig var STOLT över mig själv?