När perspektiven ändras…

Det jag ska berätta nu är pinsamt. Eller nåt. Det är svårt att särskilja alla dubbla, trippla, komplexa känslor som ligger och skaver inuti när man bor här. Men here it goes:

Runt hörnet där vi bor ligger en liten by med fyra, fem små betonghus inklämda på en landbit mellan några större, finare hus. I de här små husen bor ca 15 barn med sina familjer. De är fattiga, men oftast glada, åtminstone utåt.

Sedan vi flyttade hit för två år sedan så brukar Sixten, min treåring, gå dit och leka tillsammans med vår tanzanianska barnflicka. I början inte så ofta, men ju äldre han blev, desto oftare ville han gå dit och spela fotboll eller sjunga ramsor på swahili. (Jo, lite stolt är man ju:)
Jag brukar följa med ibland. Det är en intensiv upplevelse, dels att hantera och försöka förstå alla barnen, men framförallt att hantera alla känslor som uppstår när man möter riktig fattigdom typ femtio meter därifrån man bor.

En dag hade vi varit där och lekt i nästan en timme, när jag sa att det var dags att gå hem. Barnen följde som vanligt med oss längs den nedsmutsade floden och över vägen fram till vår port. Halvvägs dit tog en femårig flicka min hand och frågade om de fick komma in på vår gård och leka lite. Trött, svettig och känslomässigt utmattad svarade jag genast: ”Inte idag. En annan dag.”

Men i nästa sekund slog det mig. Jag har varit på deras gård. I nästan en timme. Sixten är på deras gård flera gånger i veckan. Varför skulle jag vara välkommen på deras gård och de inte på min?

Och så tänkte jag på en artikel jag läste för längesen om män och vad de tar för givet gentemot kvinnor. Det handlade inte bara om det, utan också om etnicitet och klass. Jag kommer ihåg den såväl, inte exakt innehållet, men just att de som har fördelarna på sin sida är så omedvetna om att fördelarna existerar.

Och nu var jag en sån. Med fördel. Som tog för givet.

Fy fan vad jag skämdes. Behöver jag säga att jag släppte in barnen? De kom in och lekte i tjugo minuter och sedan gick de hem, glada för att ha fått bolla med en trekvartspumpad basketboll, åka nerför en långsam rutschkana och trampa på en alldeles för liten trehjuling.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Här några av kidsen, med mig och Sigge i bakgrunden. Det som pågår är fördelning av en korg med päron som vi hade med oss. Bilden ovanför är vid samma tillfälle. Visst är den fantastisk?
Foto: Carl Hamilton.

Mellan Kristina Lugn och Stieg Larsson

Jag fick en ny bokhylla häromdagen. Den är gjord av mörkt trä och sitter fastmonterad i en liten alkov i hallen i vårt hus i Dar es Salaam, Tanzania. I två år har jag väntat på denna bokhylla. Det är lite svårt att förklara varför det har tagit två år att få till de här efterlängtade träbitarna, men … tja. Det är Afrika. Det kom så mycket emellan. Elen dog, poolpumpen exploderade och vattenrören (under jord) gick sönder inte mindre än tre gånger på två år. Samtidigt läckte toaletterna fem gånger, hela poolen behövde bytas ut och tre köksluckor rasade ner från sina gångjärn ungefär en gång i månaden.

För att inte tala om varmvattenberedaren.

Men åter till bokhyllan. Jag fyllde den med böcker igår. Min bok hamnade mellan Kristina Lugn och Stieg Larsson. (Ja, jag sorterar böcker först efter storlek och sedan efter färg. Finns säkert någon personlighetsstörningsdiagnos för såna som mig).

Jag tyckte i alla fall att det kändes bra. Så vill jag skriva. Kanske i nästa bokprojekt (efter Lisa).

Kram på er

Snuvad på konfekten?

I fredags fick jag en recension i Aftonbladet. Wow, tänkte jag. En helsida! Och tre plus får väl vara okej? Fyra hade känts roligare förstås, men ändå.

Sedan insåg jag att det var Johanna Ö på Bokhora som skrivit den.

Jag gillar Bokhora. Och jag tycker att Johanna Ö verkar både smart och kul. Men jag kommer ihåg att jag reagerade när jag läste hennes ursprungliga recension av Supernova. Den handlade nämligen väldigt mycket om henne. Johanna Ö har också varit konsult och jobbat massor. Mer än jag. Utan att gå i väggen.

Jaja, tänkte jag då. Skärp dig. Johanna Ö skriver kanske mer om sig själv än om boken, men so what? Du känner dig bara snuvad på konfekten. Och hon gillade ju ändå boken.

Men när jag läser recensionen i Aftonbladet reagerar jag igen. För nu är hon inte bara stolt, Johanna, över att inte ha blivit utbränd. Hon är arg. Hon tror att Lisa kommer att downshifta, byta både jobb och liv, och hon vill se en annan typ av rollmodell. En kvinna som stannar kvar i strukturerna och förändrar dem. Någon som kan ”utmana männen” och ”pallar med” att bli något högre än mellanchef.

Tja det vore väl bra, tänker jag. Om kvinnan i fråga stannar kvar och ”pallar med” för att hon verkligen vill – inte för att hon försöker leva upp till någon idé om vem hon borde vara. En rollmodell för mig är en person som har styrkan och förmågan att lyssna inåt och omsätta det han hör till ett liv som gör honom lycklig. För det gäller förstås inte bara kvinnor. Jag har fått flera mejl från killar som hämtar styrka från boken för att de ifrågasätter om det liv de lever verkligen är det liv de vill leva.

Många hinner bli sjuka på den resan innan de lyssnar ordentligt. Det är inget att skämmas över. Men om du inte är en av dem som blev sjuka så är det heller inget att vara stolt över. Det du borde vara stolt över är hur det blev sedan. Hur ditt liv ser ut idag: om du lever i sanning, är lycklig och gör andra människor lyckliga.

Jag stannade kvar minst ett år för länge på mitt jobb för att jag skulle visa att det gick. Som tjej. Jag ”pallade med” för länge och det var dumt. Det är klart att det är underbart om det finns fler kvinnor som blir lyckliga av att vara t ex VD:ar i stora företag. Och jag läser gärna en bok med en sådan huvudperson! Det råkar bara inte vara min.

Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste ”palla” (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde ”palla” – för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.

Kram på er.

PS. For the record, Johanna. Lisa har varken downshiftat, jobbat med bistånd eller bakat surdegsbröd. Det enda hon har gjort är att hon har blivit sjuk. Vad som händer i bok två vet du inte än!

PS2. Finns ingen länk till Aftonbladetrecensionen så jag la upp en bild här istället. Så kan ni öppna den och förstora den.

Förlåt!

Igår gick jag in på min blogg och av någon anledning klickade jag på mejllänken. Kanske för att kolla om den funkade, det var så längesedan jag la in den där länken.

Länken gick till mitt gmailkonto. Oj då, tänkte jag. Jag som inte tittat på mitt gmailkonto på månader (jag hade liksom glömt bort att det fanns mitt i nybebisbestyren). Äh, det gör nog inget, tänkte jag vidare. Det är nog ingen som klickar på den där länken.

Och så gick jag in på kontot.

Det var som en försenad julklapp. I inboxen fanns flera mejl från läsare som hittat mig via bloggen. Jag blev så otroligt glad. Lyssna på det här:

”Hittade just din blogg av en slump och kan bara inte låta bli att skriva till dig. Anledningen är att du mellan nyår och trettonhelgen gav mig årets, kanske årtiondets, läsupplevelse.”

Eller det här:

”En smärtsamt igenkännande men också underhållande, insiktsfull och väldigt varm berättelse. Supernova var riktigt riktigt bra och jag ville bara skicka en rad och berätta just det. Att din bok kröp under skinnet på en prestationsprinsessa som mig och blev som en klok kompis som jag bara inte ville lägga ifrån mig.”

Jo, jag har fått läsarmejl förut. Ganska många till och med. Men det var något särskilt med att öppna inboxen och få flera stycken så oväntat och på en gång.

Fast det ursäktar ju ingenting. Jag ber SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT för att det tog så lång tid att svara. Det var inte meningen. Förlåt.

Marika

Tandvärk i Tanzania

Jag har en trädgårdskille här nere. Teso heter han. Egentligen är han inte bara trädgårdskille, han är dagvakt, poolskötare, chaufför och barnvakt också. Han är fantastisk med barn. Det är alla tanzanier. Man kan ge sin unge till vem som helst: tonårskillen med nedhasade jeans som hänger vid frukt- och grönsaksmarknaden eller den strikt uniformerade säkerhetsvakten på flygplatsen. Mycket praktiskt när man reser själv och behöver hjälp med att få med sig unge, vagn och sprängfyllda handbagage uppför den ickefungerande rulltrappan.

Snacka om kulturchock när man kommer till Arlanda. Där stirrar alla på en med 1) den låtsasblyga och skämmiga ”jag vet att jag borde men jag vågar inte för ingen annan vågar”-blicken, eller 2) ”få se nu hur du klarar situationen SOM DU SJÄLV FÖRSATT DIG I, HA HA!”

Det är då jag har svårt för svenskar.

Britter ler artigt och undrar med lågmäld röst om de inte ska hjälpa till litegrann. Amerikaner ler brett och med blickar av beundran hjälper de dig oavsett om du vill eller inte. Åtminstone så ger deras uppmuntrande YOU CAN DO IT-ögonkast dig tillräcklig energi för att av egen kraft lyfta från flygplatsen. Eller nej. Jag överdriver lite.

Men i alla fall. Det var hursomhelst inte det jag skulle berätta.

Teso alltså. En morgon i förra veckan knackade han på dörren och pekade på sin vänstra kind. ”Shida kubwa mama”, sa han.

”Aj då”, sa jag. ”Tandvärk?”

Teso nickade och jag gav honom 20 000 shilling (120 spänn), varpå han knatade iväg till den lokala kliniken. När han kom tillbaka frågade jag vad de hade gjort. Han pekade på sin högra bakdel, sa ”Aow, aow” och visade mig två pillerkartor med penicillin.

Hm, tänkte jag.

Nästa dag hade Teso fortsatt ont och gick tillbaka till doktorn. När han kom tillbaka frågade jag återigen vad de hade gjort. ”De bytte medicin”, sa han och visade mig nya pillerkartor.

”Men gjorde de inget åt själva tanden?” sa jag.

”Jodå”, sa han och log. ”De sa åt mig att byta tandkräm.”

”Tandkräm?”

”Ja, från Whitedent till Colgate.”

Herregud, tänkte jag och gick in och ringde den privata kliniken för att fråga var Dar es Salaams bästa tandläkare fanns. Nästa dag var Tesos tand utdragen och smärtan nästan borta.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Teso är killen längst till höger. Observera att han har ett linne som det står Kings på!

… och jag gillar Pocketshop!

Personalen på Pocketshop gillar Supernova…

Och så här fint skriver de:

Tack Nathalie och tack kompis-Calle som fotat fina bilder och skickat ner till mig i varmaste Afrika. För nu sjutton är det varmt. Svetten rinner bara jag sätter foten utanför dörren och hamnar jag mot förmodan i solen mer än en sekund får jag omedelbart lust att springa till närmsta pool och hoppa i med kläder och allt.

Lite skillnad mot Dalarnas minus tjugo som vi vande oss vid när vi var hemma…

Hej så länge!

What’s good enough for the universe…

I ett töcken hörde jag en mörk mansröst långt långt bortifrån: ”Auuoommm … auuoommm … auuoommm …”

Rytmiskt och regelbundet upprepades ljudet i utkanten av mitt medvetande och jag slog upp ögonen. Jag var i Falun. På BB. Utanför fönstret låg snön metertjock i sjukhusparken och mittemot mig låg min man och chantade för vår nyfödde son.

Till saken hör att min man inte är särskilt chantig av sig. Visst har han hängt med mig på ett yogaläger eller två och visst är han pigg på att prova det mesta, men att han skulle sjunga det mest kända av mantras för att vår son skulle somna kändes ändå utomjordiskt.

”Sjunger du … Om?” mumlade jag med yrvaken röst medan lillkillen slöt ögonen.

”Mm.”

”Men hur kom du på det?”

”Jag vet inte”, sa han. ”Jag antar att jag tänkte att vad som är tillräckligt bra för universum måste vara tillräckligt bra för vår son.”

Jag log och lade mig sedan ner igen för att sova lite till.

Välkommen hit, Esbjörn King.

PS. Okej, jag håller med. Det låter lite kitschigt på svenska. Men eftersom min man är från Australien så sa han det på engelska: I guess I thought what’s good enough for the universe must be good enough for our son. Jag tyckte i alla fall att det var fint.

Kram på er