Vad är det här för ett hus?

Ibland ritar jag lite också. I första boken (Supernova) skissade jag till exempel upp flamingosviten som Lisa och Mattias bor i London (på det påhittade hotellet The Ark:) Nu har jag sketchat layouten på ett hus:

Men tänker förstås inte avslöja vilket. Det får ni förhoppningsvis läsa om snart…

Idag har jag påbörjat ett nytt papper med kurvor och pilar. Det ryms åtta kapitel på ett papper och jag har ritat in ett. Det betyder att det finns sju kapitel kvar… Ska det bli det sista?

Kanske det. Inte ens jag vet:)

Kram på er

Schysta skrivartjejer

Ville bara passa på och tipsa om några andra bloggar om ni gillar att läsa om skrivande och läsande och lite allt möjligt:

Skrivarmamma har blivit Pernilla Alm (efter att hon fick fint kontrakt med Printz Publishing). Pernilla kommer ut med romanen Alltid Du under våren och hennes blogg är typ hundra gånger mer poppis än min:)

Simona Ahrnstedt skriver Romance och är underbart rolig.

Sandra Gustafsson har precis kommit ut med sin tredje roman som hon släpper bara på nätet. Gratis! Läs Absorbera här.

Malin Persson Giolitos blogg har legat nere ett tag, men är nu uppe igen. Rolig hon med! Vet inte varför det bara är jag som är så attans seriös och bara skriver om skrivarvåndor och observationer från livet i afrika… Hm. Någon gång ska jag också bli rolig.

M
(Samtliga finns i blogroll längre ner till höger)

När det är dags att lägga av

Igår kom jag till en ny milstolpe. Det är den näst sista milstolpen innan le grand finale och idag … tja, idag blir det ingenting. Plottrar idéer på ett papper, men efter ett tag får jag den där mättnadskänslan jag känner igen: den som säger att det är dags att sluta. Att lämna materialet. Att låta det undermedvetna få jobba ifred. Det händer varje idag i skrivandet. I alla fall nästan. Ibland blir jag visserligen avbruten av klockan eller av magen som upptäcker att det är dags för lunch – men lika ofta fylls jag av den där känslan som säger att det är nog nu. Det är dags att lägga av för idag. Jag har provat att pusha igenom den gränsen ett par gånger, men resultatet blir alltid katastrofalt. Dagen efter kommer ingenting alls, förutom en onödig trötthet och en tilltagande förvirring över bokens framtida händelseförlopp. Så därför har jag lärt mig att lyssna. Jag har, som ni vet, haft problem med det förut (läs: utbrändhet):)

Kram på er

Simona Ahrnstedts köksluckor!

Skrev ett inlägg om kurvor och skrivverktyg och fick en massa respons! Bland annat berättade kollegan Simona Ahrnstedt om hur hennes process ser ut. T ex att hon gör mycket research och har en särskild inspirationspärm för varje bok. Ser döläcker ut!

Men det roligaste var ändå hennes post-itlapppar. De sitter på luckorna i köket och om jag förstått det rätt representerar varje lapp en sak att fixa i omarbetninsgprocessen hon är inne i:

Simona berättar också att hon jobbar kapitelvis och att hon först tänker ut början och slutet innan hon fortsätter med resten av innehållet. Så gör jag också. Och jag gör likadant med alla scener i kapitlet (ett kapitel kan bestå av en-fem scener ungefär). Dessutom jobbar jag mig hela tiden fram till en milstolpe, en extra viktig händelse i historien. En sådan brukar inträffa ungefär var åttonde kapitel. Så man kan säga att jag jobbar med dramatiska enheter på tre nivåer: scen, kapitel och milstolpe.

Däremot brukar Simona hålla sina kapitel ungefär lika långa (ca 2500-4500 ord). Det gör nog inte jag. Det kortaste i nya boken har 43 ord. Det längsta 3252.

Spännande att läsa om hur andra gör! Tack Simona.

Marika