Vad ska den heta?

Tror inte jag har nämnt det här förut men min favorittitel på Supernova, innan den blev Supernova, var Fly me to the moon. För att det är dit Lisa tror hon är på väg (eller i alla fall uppåt). För att låten finns med i boken. Men förlaget ville ha en titel på svenska. Jag köpte det. Sedan kom jag på att Flygts bok ju hette Underdog. Och uppföljaren heter Outsider.

Hm.

Hade första boken hetat Fly me to the moon hade den andra fått bli Picking up the pieces. Gillar melodin i det. Måhända lite övertydligt.
Bok två rätt handlar mycket om längtan. Kanske den ska få heta det? Längtan? Fast då låter det ju som en bok av Karin Alvtegen. Annars hade det ju varit käckt att ha en anknytning till Supernova. Men alltså allvarligt. Stjärnstoft, vintergator, himlakroppar?

Nej.

Får väl vända mig till min granne i Sverige. Det var hon som kom på Supernova. I duschen. Medan jag satt i köket och drack kaffe. Vad säger du, Christina, februari?

Det är lite struts över det hela

Hade glömt, men nu kom jag ihåg. Här är fjärde inlägget jag skrev till Norstedtsbloggen december 2009:

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att föreläsa för ett nätverk som heter Unga Affärskvinnor 09. Höggravid, snorig och flåsande stod jag i Linklaters matsal och tittade ut över ett sjuttiotal tjejer och min första tanke var: herregud vad snygga de är! Var man verkligen så där snärtig när man var runt tjugosju och hade kommit ett par år in i karriären? Är alla tjugosjuåringar så där snygga nuförtiden – eller är det fortfarande så att man måste vara attraktiv som kvinna för att komma någonstans?

Hur som. Temat var Att våga & Balans i livet och jag berättade om min resa från Handels och framgångsrik karriär som managementkonsult till utbränd, sjukskriven i två omgångar – och vägen tillbaka och in i skrivandet. Lite försiktigt påpekade jag att så mycket Våga vette sjutton om det var fråga om: jag hade ju inget val. Det enda som gjorde mig friskare var att följa lusten och hjärtat och de pekade bara åt ett håll.

Men det är klart. Lite stolt är jag väl över att jag vågade tro på min historia. Att den inte bara skulle räcka till och beröra andra människor, utan också att den behövdes. För visst var det den tanken som gjorde att jag fortsatte – trots att det tog betydligt längre tid än jag hade trott. Och det är också den tanken som gjorde att jag blev så otroligt rörd över kvällens fortsatta diskussion.

Någon frågade hur företaget jag jobbade på reagerade när jag blev utbränd. Jag svarade att de nog gjorde så gott de kunde på den tiden (det här var i slutet av nittiotalet när kunskapen om utmattning var dålig överallt), men att jag hoppades att både beredskapen och de preventiva insatserna var bättre nu. Att jag i och för sig erbjudit mig att komma dit och föreläsa om tidiga varningssignaler och att de inte nappat, men att det ju inte behövde betyda något. De kunde ju ta dit någon annan.
”För det måste de ju nästan göra”, tillade jag och tittade runt i publiken med höjda ögonbryn. ”Eller hur? Jag menar, det måste ju ha blivit bättre?”
Det blev alldeles tyst i lokalen. De unga kvinnorna tittade på varandra.
”Nja”, sa någon och skrapade lite med foten på golvet. ”Inte så särskilt.”
Folk nickade och för en sekund blev jag alldeles vimmelkantig. Vad menade hon? Jag tog en klunk vatten och bad dem berätta. Och det gjorde de. De berättade om machokulturer som fortfarande råder, där man inte kan visa någon svaghet – och där öppna diskussioner om hur man undviker utmattning är just ett tecken på sådan svaghet. ”Det är männen som är chefer”, sa en. ”Männen vill inte prata om sådant här.” Medhållande mummel. ”Det är lite struts över det hela”, sa en annan. ”Man stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.”
Jag skakade på huvudet. Hur var det möjligt? Det kunde ju inte ha gått tio år utan att det hade hänt någonting?
Men det kunde det. Jag tittade runt på de unga, snygga, högpresterande kvinnorna och mitt hjärta ömmade för deras liv, deras självkänslor, deras framtid. Och jag tänkte: om min bok kan ge något till de här människorna så är det allt jag behöver. Inget mer.
Inget mer.
Kram på er

Bekännelser

Jaha. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån. Men inte jag inte, nej då. Jag trodde jag skulle kunna ta det lugnt och städa och mysa och hinna göra roliga saker…

När jag hade skrivit klart förra boken (Supernova) så var jag höggravid. Mitt första möte med Eva Gedin på Norstedts ägde rum med en ammande treveckorsbebis i famnen. Så det är klart att jag inte hade någon tid med ångest då. Jag hade fullt sjå med att fatta hur fasiken man var mamma.

Nåja. Nu kan jag i alla fall avslöja att sambandet mellan tid och ångest efter att jag har skrivit klart ser ut så här:

Varför? Därför att jag tittar på er. Ni andra. Ni som skriver, ni som läser, ni som jobbar. Fasiken vad produktiva ni är. Och smarta. Och vad ni säljer bra! Utomlands till och med, åh herregud, varför har inte jag sålt till utlandet? Är jag inte tillräckligt begåvad? Skriver jag inte tillräckligt bra? Och hur ska man egentligen försörja sig när man flyttar hem till Sverige och måste dra in stålars till ett förbaskat miljonersmiljonershus i förorten i Stockholm?

Nähä. Så här kan vi inte ha det.

På torsdag åker jag till Zanzibar på minisemester med familjen. På måndag börjar jag skriva igen.

Så kan det gå.

Vad gör man när man har skrivuppehåll och väntar på feedback från förläggare?

Man städar. Eller, man tänker städa men blir hela tiden avbruten av viktigare saker. Som att läsa mejl, eller kolla Fejan. Eller sortera tusentals böcker i Nordic house i Dar es Salaam. Jag har redan gjort det en gång för länge sedan när vi startade upp huset, men sedan behövde hyllorna målas och böckerna blev utslängda och tillbakastoppade i komplett oordning. Stora, små, pocketar, hårda. Svenska, norska, danska, till och med engelska. Aaaargh!

Så det var bara att börja om. Och nu ser det riktigt fint ut. Storleken kommer först, sedan färgen om jag hinner. Ibland tar jag hänsyn till genre och författare men för det mesta inte. Vuxenböckerna för sig, ungdomsböckerna för sig.

Det är nog bäst att jag börjar skriva snart.

Äntligen, ÄNTLIGEN…

… fick jag träffa en skrivarkollega, en ny bekantskap, en av alla dem jag aldrig träffar annars eftersom jag ju inte bor i Sverige, inte kan springa på mingel och bokmässor och födelsedagsfester och releasepartyn och….

Åh. Det var fantastiskt. Som ett stort megamingel på tre, fast mycket intressantare för vi pratade ju. På riktigt. Om bistånd. Om att skriva och jobba och att leva (och hur får man nu egentligen till det). Och så förstås om publicerings-processen som Helena ska in i.

Helena Thorfinn debuterar i vår med sin roman Innan floden tar oss och jag är jättenyfiken. Helena var som en fontän av tankar, frågor och funderingar – och jag tänker att en sådan energi och en sådan tankeverksamhet måste bli förbaskat intressant på papper. Men jag får ge mig till tåls ett tag till!

Till vänster ovan ser ni mig och Helena. Och så nedanför Minou, världens coolaste norska som driver Femina Hip, en NGO och ett mediaföretag som riktar sig mot ungdomar med bland annat två magasin och ett TV-program. HIV/Aids, jämlikhet och entreprenörskap är några av de saker som står på agendan.

Jag kom dit klockan sju. När jag gick var klockan elva och jag fattade ingenting. Men så kan det gå när man har roligt:)

Kram på er 

Som en utblåst ballong…

… känner jag mig. Kommer nog hålla i ett tag. Hjälper väl inte direkt att yngsta sonen envisas med att vakna klockan fem, men mest är det nog effekten av att ha skrivit klart boken. Märkligt, men medan jag håller på märker jag det knappt: fokuset, koncentrationen, det där… hålla-i-och-inte-släppa. Det är en slags press. Nu är den borta och då kommer tröttheten.

Så nu ska jag tillåta mig vara trött. I alla fall ett par veckor. Sedan kommer jag nog att vara trött på att vara trött:)

Kram på er

Boken är klar! (och hur det kommer sig att andra halvan gick så fort)

Nu har jag skickat in den. Romanen. Bok nummer två: uppföljaren till Supernova. Den blev lång, kanske lite längre än jag hade trott men inte så mycket. Förra boken var 115,000 ord, den här är 119. Och än vet vi ju inte vad förlaget kommer säga…
 
Det gick fort på slutet. Så kan man säga. Efter flytt till Afrika, en till graviditet och en massa strul med hälsan så hade första hälften tagit två och ett halvt år. Andra halvan tog fem månader. Kanske berodde det på att jag blev så förbannad i våras när jag inte kunde jobba på fyra månader pga en energiutplånande bronkit. På att jag därför bestämde mig. Hundra dagar och tvåhundra sidor. Det klarar jag. Och det gjorde jag – med besked.

Det är intressant det där med mål. Före i våras hade jag inte haft några mål förutom att skriva varje dag – och jag ville heller inte ha några. Jag var rädd för dem, rädd för att jag skulle känna mig misslyckad och tappa självförtroendet. Men nu har jag provat. Nu vet jag att det funkar. I alla fall om målet är lagom ambitiöst.

Jag har försökt att fundera över vad exakt det är i skrivandet jag har ändrat. Jag tror att det är ingångarna. Förut har jag alltid velat ha ingången till en ny scen eller ett nytt kapitel perfekt innan jag kunnat skriva vidare. Nu skiter jag i det – om inte ingången kommer som jag vill ha den fortsätter jag bara med det som händer sedan – och inte sällan kommer något längre ner i texten som jag sedan kan flytta upp och använda som början på scenen. På det viset fastnar jag mer sällan – och då går det förstås fortare.

En annan sak som jag gör nuförtiden är att slarvskriva ett flöde. Ibland när jag är för trött så orkar jag inte ”skriva ut” allting, men har ändå en idé om vad jag vill att scenen ska handla om, hur dialogen ska låta etc. Då skriver jag ibland bara ner det flödet raskt som sjutton – och så nästa dag är det mycket lättare att sätta sig ner och skriva scenen på riktigt.

Häftigt när man utvecklas, när man blir bättre. Det är så svårt att veta annars, jämfört med andra jobb. Kram på er