Sedan kom det tillbaka. Inte rent fysiskt alltså, men tja, ni förstår. Ett samtal från förläggaren och ett mejl någon vecka senare förklarade att jag måste skriva om. Inte allt förstås, för mycket var ju bra, men karaktärerna behövde fördjupas, några avsnitt förkortas och några relationer intensifieras.

Jaha.

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha förstått att det återstod en tuff redigering. Det gör det ju för de allra flesta. Och framförallt borde jag ha gjort som jag gjorde förra gången. När jag skrev Supernova använde jag mig av flera goda vänner som hjälpte mig att utveckla manuset, under tiden och efteråt. När sedan manuset var klart behövde det inte så mycket arbete. Den här gången hoppade jag det. Med resultatet att jag ändå varit tvungen att göra det i efterhand:)

Fast jag försöker också påminna mig om att den nya boken har varit betydligt svårare att skriva än den första. Kanske inte rent emotionellt, men hantverksmässigt. Det är ingen klassisk drama av typen uppgång och fall som det var med Supernova, det är mer … en resa. Ett sökande. Och det tar sig över flera kontinenter.

Ibland tänker jag att jag var vansinnig som valde ett så svårt projekt för uppföljaren om Lisa, men samtidigt … vi är alla sökare. Särskilt under åren mellan tjugo och trettio, där vi kommer ut från skolor och universitet och försöker hitta vår plats och mening med livet. Jag tycker det saknas berättelser om sökandet, om vår längtan, efter kärleken och framförallt efter oss själva. Så jag skrev en (till). Och nu är den klar.

Fast klar och klar, förresten. Nu ska den ju till förläggaren igen – och sedan är det ju dags för superredaktören att sätta sina tänder i den. Och då blir den ju klar igen.

Kram på er