Tvättbjörn, jag?

Nej. Det här är inte jag som försöker föreställa en tvättbjörn:) Det är jag som pratar för hundra bibliotekarier på Stadsmuseet igår.

IMG_3702-1 (dragen)

Det  var en ära. Jag minns så tydligt första gången jag fick brev från författarförbundet som berättade att jag skulle få biblioteksersättning. Biblioteksersättning. Jag visste inte vad det var, men när jag undersökte fenomenet upptäckte jag att ens bok var tvungen att ha blivit utlånad minst tre tusen gånger för att man skulle få  ersättning. Wow, tänkte jag. Tre tusen. Minst. Tre tusen livs levande människor som gått in på ett av landets bibliotek och flanerat runt bland böckerna, sakta dragit fingrarna längs ryggpärmarna, och till sist bestämt sig för att låna just min bok.

Så stolt var jag, över att få prata för bibliotekarierna. Jag pratade mest om min nya bok, Projekt längtan, men innan jag gjorde det berättade jag om Supernova och varför jag började skriva överhuvudtaget. På bilden förklarar jag hur jag mitt i sjukskrivningen för utbrändhet, efter att min läkare satt mig på strikt sömnschema, var tvungen att hålla upp ögonlocken med fingrarna för att inte somna på eftermiddagarna.

Det var tider, det.

Not.

Kram på er

African playground

Sätter på Putumayo world music, Africa playground, för första gången sedan vi flyttade hem från Tanzania – och barnen börjar dansa som tokiga. Glädjen stiger upp i mitt hjärta som värmen från stora mängder hett och snabbdrucket te. De känner igen sig. De trivs. Och det gör mig glad.

Varför vet jag inte riktigt. För att nåt sitter kvar. Minnen har de i varierande utsträckning, men de tynar bort en smula för varje dag som går. Ungefär som min kiswahili:)

Nåt sitter kvar. En bit av Afrika inombords.
Det känns fint.

afrikansk dans