Om Ritorno och alltings skröplighet

Har haft en helvetisk vecka. Inflammation i nacken. Ont så in i bängen. Och så i natt: relief. Det började kännas lite bättre. Gick till naprapaten igen. Glad. Det är så skört, det här med hälsan och livet. Jag visste ju det. Jag har ju varit utbränd och deprimerad.

Ibland krävs det en nackinflammation för att bli påmind.

Jag gick till Ritorno efteråt. Det är som terapi. Ett ställe som aldrig ändras. Jag har varit där av och till sedan jag var sjutton. Ritorno rotar mig. Får mig att minnas vem jag är och vad som är viktigt. När jag var sjukskriven för utmattning var det hit jag gick och skrev mina dikter.

ritorno

Vilka dikter undrar ni nu.

Jo, när jag var sjukskriven satte min terapeut mig på att skriva dikter. För att hitta tillbaka till lusten, till nåt jag gillade i barndomen. Det var inte prestationsinriktat, jag skulle inte ens visa dikterna för henne (något jag tyckte var lite jobbigt eftersom jag ju gärna vill ha beröm, duktig flicka som jag är:) Det blev några dikter. Jag gav dem samlingsnamnet Vidbränd. Här kommer en av dem:

Vårdplan
Jag befinner mig i en vårdplan
som inte är färdig
som inte påbörjats 
som nästan inte finns
Vårdplan
Världsplan
den allmänna ordningen
Arbetsplan
Fotbollsplan
hur hamnade jag här?
Springer framåt bakåt
runt runt runt
Letar efter bollen
tror att det är match
Fintar och skjuter
utan boll
utan kontroll
utan bollkontroll
eller självkontroll 
Springer på kanten
och tror att jag är forward
Jaha ja. Och bara för att jag är så självutlämnande idag så lägger jag in en fullkomligt motbjudande bild på mig själv inne från Ritorno. Så kan man också se ut en dag som denna.

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Puss på er

Bamse och Jens Spendrup: om makt och privilegier

Det är så provocerande det här, med människor som inte inser sin makt och sina privilegier. Som Jens Spendrup. Som många andra vita män (i förhållande till typ resten av världen). Eller västerlänningar (i förhållande till typ resten av världen). Eller välutbildade (i förhållande till typ resten av världen).

Varför är det så provocerande, kan man undra?

Jo, därför att med privilegier kommer ansvar. Ser man inte de fördelar man har pga sin bakgrund/etnicitet/nationalitet/kön/sexualitet/ålder/utseende så ser man heller inte vilka konsekvenser ens egna tankar och beteende får för andra. Man är ”blind” för mönster och tror att det som händer i ens liv och runtom en enbart är en konsekvens av sin egen förträfflighet. Och just därför förstår man inte vidden av att lyfta andra vid rätt tillfälle och rätt tidpunkt. Att ”se” när man måste anstränga sig för att inte falla in i gamla vanliga tankemönster.

bamse

Eller som Bamse säger: är man stor måste man vara snäll. Och det gäller både företag och individer.

Hej så länge

Jag hjärtar Pocketshop!

I alla fall de som tagit in nya Supernova i sortimentet:) Som butiken vid Fridhemsplan. Och den på Arlanda. Och den på Cityterminalen. Det här är ett foto från Fridhemsplan.

IMG_0941

I morse, typ mitt i natten när jag var på väg till Malmö, hälsade jag på butikstjejen på Arlanda. Hon var urtrevlig och bad mig signa några böcker. (Tack förresten, för att du gjorde så att det inte blev det minsta pinsamt att berätta vem jag var och säga ”den där boken har jag skrivit”:)

Hej så länge

Stress … mer aktuellt än någonsin?

Skulle träffa en journalist i veckan för att prata om utbrändhet och vägen tillbaka. Tänkte först att det kändes kanske lite förlegat. Supernova kom ju ut för sex år sedan och … tja, jorden har väl snurrat några gånger runt solen sedan dess?

stress-150x150

Jag satte mig och googlade  på stress. Letade upp några gamla ledsagare, t ex Aleksander Perski på stressmottagningen och Christina Doctare som myntade begreppet hjärnstress. Och döm om min förvåning, men senast i november var Christina och en lektor i neuropsykologi som heter Åke Pålshammar hos Malou och pratade om stress.

Det gjorde mig taggad. Inte för att jag är glad för att människor är stressade:) Men verkligheten ser ju ut som den gör. Och jag känner att jag har något att bidra med, både i mina böcker och IRL. Jag kan hjälpa individer med hur man ser tecken på att det håller på att gå för långt, med förebyggande åtgärder, med tips till prestationsprinsessor och prinsar om hur man kan tagga ner och leverera mindre – och ändå upplevas som att man levererar mer.

Jag kan hjälpa företag att förebygga ohälsa, att ta hand om sina medarbetare i förväg, inte när det är för sent. Problemet är bara att de flesta företag inte vågar. Ofta är företag rädda för att deras medarbetare ska ”sätta sig ner och känna efter”, för ”då slutar de ju”.

So what, säger jag.

Vill vi ha olyckliga medarbetare eller lyckliga? Är det bra att hålla någon kvar på s a s ”artificiell väg” och krama ur dem deras yttersta på grund av prestationsångest, eller kan vi stödja den människan att bli mer sann mot sig själv och bli en gladare och mer harmonisk människa? Det innebär ju inte alltid att medarbetaren slutar. Det kan till och med vara tvärtom. Åtminstone borde det inte det om du har ett schyst företag med sund grund och villkor.

Men det är ju bara min åsikt:)

Kram på er.