Huvudstående i hektiska tider och Shenetmingel 2 april!

Alltså. Jag har hela mitt (yoga)liv tyckt att huvudstående är döläskigt. Jag gillar inte att vara uppochner. Jag gillar inte att benen känns tyngdlösa, som om de svävar fritt i ett universum utan slut.

140320 headstand

Så döm om min förvåning när jag plötsligt, under ett av mitt livs mest hektiska och schizofrena perioder, går på yogaklass och reser mig upp i ett huvudstående utan några som helst problem. Jag gör det bara. Jag andas knappt ens fortare. (I vanliga fall rusar hjärtat som vore jag besatt). Jag tycker inte ens att det är läskigt.

Så kan det gå.

Annars har jag knappt hunnit skriva om Books & Dreams, bokkvällen på Skandiabiografen i Stockholm. Det var fantastiskt. Ni kan se kortfilm från kvällen här. Och intervjun med mig här. Bilderna har jag tappat bort i mejlboxen, får återkomma.

Och nästa vecka är det dags igen! Jag ska prata på Shenetminglet på tisdag den 2 april, tillsammans med Karin Nordström från Hellolittlefuture. Vi pratar entreprenörskap, vi pratar Afrika, vi pratar utbrändhet, karriär och meningen med livet. Dessutom pratar vi om CSR och att genom företag och företagande skapa en bättre värld. Stora ord? Kanske det. Men vi kan ju göra det. Så självklart ska vi anta utmaningen.

Eventet äger rum på SoStockholm i Kungsträdgården. Kolla in här!

Och du. De tio första får en bokgoodiebag med BÅDA MINA BÖCKER och en produkt från Dada Zanzibar. GRATIS! Dada Zanzibar är ett kvinnokollektiv på Zanzibar som gör ekologiska produkter. Är de inte VÄRLDENS FINASTE? Kommer du inte först kan du köpa påsen för ynka 200 pix och då får du dessutom en gratis konsultation inom CSR av Karin.

140320 Dadazanzibar

Yes. Hoppas vi ses!

Kram

Releasefest: glädje och blommor!

Herregud. Jag hade helt missat det här med att folk tar med sig blommor. Och choklad. Och presenter. Jeesus people, vad generösa ni är! Så här har det sett ut hemma hos mig i två veckor.

Öppna spisen dagen efter releasefest!

Öppna spisen dagen efter releasefest!

Annars kanske ni minns att jag hade lite ångest inför releasen. Att jag delvis ville gå och gömma mig:) Som tur var gjorde jag inte det. Visst var jag nervös, men kvällen bestod till 95% av glädje och 5% av frustration över att jag inte hann prata med alla som var där. Det jag hann säga var typ: heeeej! och hej dåååå! och däremellan signera en massa böcker.

Glada killar och tjejer: Martin Beskow, jag och Anna Furumark

Glada killar och tjejer: Martin Beskow, jag och Anna Furumark

Jo. Jag fick ett tal också, från Cina, min förläggare på Massolit förlagsgrupp (tack Cina!). Och så höll jag ett. Som dels försökte beskriva den långa resan jag haft med Projekt längtan, men som mest av allt gick ut på att tacka min man, Tim. Utan honom hade nämligen inte boken funnits. Och den tacksamhet jag känner går inte att uttrycka i ord, så det blev rätt känslosamt. Typ tårar och grötig hals.

Jag håller tal på Sven-Harrys

Jag håller tal på Sven-Harrys

Men det var okej. Bland vänner är allt sånt okej. Och bland vänner befann jag mig denna kväll, både hos er som kunde komma och er som var där i tanken. Och er som jag inte kunde bjuda pga platsbrist på Sven-Harrys, er bjuder jag nästa gång och hoppas innerligt att ni vill komma! Här kommer lite mingelbilder:

Mingelbild!

Mingelbild!

Jenny Sigurs och Helena Ehnbom, med Ulla Svensson och familjen Tribbelhorn i bakgrunden!

Jenny Sigurs och Helena Ehnbom, med Ulla Svensson och familjen Tribbelhorn i bakgrunden

Här pratas det nog Afrika! Love Theodossiadis och familjen Rejler-Arvidsson

Här pratas det nog Afrika! Love Theodossiadis och familjen Rejler-Arvidsson

Älskar den här bilden! Maria Forssén och Pontus Bergdahl samt Martin Forsström längst till höger.

Älskar den här bilden! Maria Forssén och Pontus Bergdahl samt Martin Forsström längst till höger

Tim med min kusin Ann Lindskog

Tim med min kusin Ann Lindskog

LitteraturMagazinet's in da house! Med bl a Emma Kreu

LitteraturMagazinet’s in da house! Med bl a Emma Kreu

Stämningsfullt med Marika Khodr:)

Stämningsfullt med Marika Khodr:)

Powertjejer i kubik: Louise Lundborg Hedberg, Sophie Belfrage Becker och Sara Laurell

Powertjejer i kubik: Louise Lundborg Hedberg, Sophie Belfrage Becker och Sara Laurell

En pigg Robert Mellberg gafflar med Fredrik Cassel

En pigg Robert Mellberg gafflar med Fredrik Cassel

Micke Storåkers med Marcus Ehrström och Lo Bäckström!

Micke Storåkers med Marcus Ehrström och Lo Bäckström

Jag och Nina Larsdotter från Litet förlag, lite rödmosiga i ansiktet

Jag och Nina Larsdotter från Litet förlag, lite rödmosiga i ansiktet

Kram på er och hoppas ni gillar boken. Gör ni det får ni gärna spread the love till vänner och bekanta. Sådant betyder mycket:)

PS. Tack snälla Victor Forsberg och Elsa Kusoffsky för bilder!

Solidaritet, vad är det?

Sitter i bilen och lyssnar på radion. Om rumäner som ska vräkas i Sollentuna och en svensk demonstrant som säger: ”Jamen, om vi säger att vi är medborgare i EU så måste vi väl bete oss därefter och ta hand om dem? De är ju också medborgare i Europa.”

Och jag börjar gråta. Kanske beror det på att jag är så trött efter två veckors intensivt boksläpp parallellt med jobb och småbarnsförälderliv. Kanske beror det på att han sätter fingret på något som ligger mig så varmt om hjärtat. Solidaritet. Vad är det, egentligen?

Jag går ut ur bilen och går till bankomaten. Bredvid bankomaten sitter en mörkhårig kvinna och ber om pengar. Jag har sett henne förut. Jag har gett pengar till henne förut. Hon har ett vackert leende. Och kanske beror det på radioinslaget, men när jag stoppar kortet i automaten tänker jag plötsligt: ”varför ger jag henne bara några kronor? Varför ger jag henne inte en hel hundralapp? Det har jag väl råd med?”

Och i nästa sekund ser jag mig själv gå fram till henne och ge henne en hundralapp. ”Tack”, säger hon och ler. ”Jesus”. Och jag håller på att börja böla igen. För vad är det som gör att det är svårare att vara solidarisk på hemmaplan än mot tsunamioffer långt borta? Eller varför är det självklart att sätta in pengar till fattiga barn i Afrika, och samtidigt vräka de som finns här hemma?

När jag bodde i Tanzania var det självklart att ha anställda i huset. ”Det är ett sätt att hjälpa” och ”man anställer så många man har råd med” var min devis, tillsammans med så många andra utlandsstationerades. Men när jag kommer tillbaka till Sverige upptäcker jag till min förvåning att det fortfarande finns de som anser att det är att utnyttja människor att anlita städhjälp. Att man ska ta hand om sin egen skit, liksom.

Och jag tänker: varför då? Varför anses det vara ”fult” att anlita folk här hemma, medan det är ”fint” att anlita folk i Afrika? Varför är det skillnad på fattigdom och fattigdom? Vad är solidaritet? Egentligen?

140313 tiggare

Over and out från en känslomässig torsdag.

Puss.

Intervju i P4 Radio Dalarna

Nu kommer allt i fel ordning, jag vet. Releasfesten hände ju före den här intervjun, men det kan inte hjälpas. Jag hinner inte med!

Så nu lägger jag ut den. Intervjun. Den är lite plågsam i början för jag pratar så fort och säger liksom var fjärde sekund, men efter ett tag lugnar det ner sig. Och då är det väl ändå okej:)

Om utbrändhet och bistånd. Har vi ”rätt” att hjälpa så fort andan faller på? Och vem hjälper egentligen vem? Bland annat:)

om-marika2

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5802338

Ha det gott!

Releasefest: glädje eller ångest?

Okej. Jag vet att jag borde vara överlycklig över att jag har releasefest för min nya bok imorgon. Att den äntligen kommer ut. Att jag (faktiskt) har gjort det igen. För gudarna ska veta att det inte alltid var lätt.

Och visst är jag glad. Det är bara det att jag har lust att gömma mig. Också.

Den här reaktionen förvånar mig en smula. Jag bryr mig ju inte så fruktansvärt mycket om vad folk tycker. Inte egentligen. Min bok har format sig och växt till sig på sitt eget sätt, på sina egna villkor, ungefär som ett barn kommer till världen och blir en egen individ. Den blir som den blir liksom. Och jag kan inte annat än älska den, oavsett hur ful och skrynklig den ter sig i andras ögon.

9781530_Projekt_langCMYK_9967

Men tydligen bryr jag mig mer än jag tror. För varför har jag annars lust att låta ett alter ego stå i centrum i morgon kväll medan jag gömmer mig bakom gardinerna och betraktar det hela lite sådär … ifred?

Missförstå mig rätt. Jag LÄNGTAR efter att träffa alla som ska dit. Men någonstans vet jag ju att det drar igång nu. Tyckandet. Och vis av erfarenheten vet jag också att oavsett hur bra bok man har skrivit, finns det alltid de som inte tycker om den. Så är det bara. Kanske är det också som med barn? Man vet att inte alla kan älska ens barn, men man vill det likförbannat:)

Nåväl. Det är ju några timmar kvar tills imorgon. Jag hoppas att den delen av mig som är stolt över min bok och faktiskt tycker att jag är värd att firas ska våga titta fram och njuta av att stå i rampljuset en stund. Så får det där med vad folk tycker vänta ett slag.

Ja. Så får det bli.

Kram på er