Bekännelser

Jaha. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån. Men inte jag inte, nej då. Jag trodde jag skulle kunna ta det lugnt och städa och mysa och hinna göra roliga saker…

När jag hade skrivit klart förra boken (Supernova) så var jag höggravid. Mitt första möte med Eva Gedin på Norstedts ägde rum med en ammande treveckorsbebis i famnen. Så det är klart att jag inte hade någon tid med ångest då. Jag hade fullt sjå med att fatta hur fasiken man var mamma.

Nåja. Nu kan jag i alla fall avslöja att sambandet mellan tid och ångest efter att jag har skrivit klart ser ut så här:

Varför? Därför att jag tittar på er. Ni andra. Ni som skriver, ni som läser, ni som jobbar. Fasiken vad produktiva ni är. Och smarta. Och vad ni säljer bra! Utomlands till och med, åh herregud, varför har inte jag sålt till utlandet? Är jag inte tillräckligt begåvad? Skriver jag inte tillräckligt bra? Och hur ska man egentligen försörja sig när man flyttar hem till Sverige och måste dra in stålars till ett förbaskat miljonersmiljonershus i förorten i Stockholm?

Nähä. Så här kan vi inte ha det.

På torsdag åker jag till Zanzibar på minisemester med familjen. På måndag börjar jag skriva igen.

Så kan det gå.