Brev till mig själv för 16 år sedan

Jag hittade den här gamla krönikan som jag skrev i våras och jag tänkte jag skulle dela med mig av den till alla systrar och bröder som springer för fort. Kram på er.

Till Marika, 27

Jag ser hur du springer. Jag ser hur du kämpar. Och jag minns hur kul det var i början: första jobbet, alla roliga projekt, alla viktiga arbetsuppgifter. Kundmöten, presentationer, deadlines.

Men jag minns också hur spänt det var. Uppskruvat. Du slappnar liksom aldrig av. Arbetsuppgifterna tar aldrig slut, mötena ligger kant-i-kant, och du har ju så höga krav på dig själv. Allt ska vara perfekt, ner i minsta detalj. I början var det förstås roligt att vara duktig, men sedan har det väl mest blivit ett prestationsfyllt måste? Och den där adrenalinruschen som kan vara så oemotståndlig, har inte den omvandlats till ett konstant kortisolpåslag som sakta men säkert börjar förändra din personlighet?

Men allt det där vet du förstås inte än.

Så, kära Marika. Jag skulle vilja säga några saker till dig innan det är för sent.

Du behöver inte lyckas enligt någon annans måttstock. Just nu tror du att du ”måste” jobba med vissa saker på en viss nivå. För att du har pluggat, för att du hade höga betyg, för att du kan. Du måste ingenting. Framgång finns inte. Det enda som är viktigt är att du lever ett liv som gör dig lycklig. Om det innebär att du vill montera skalbaggar hela dagarna ska du göra det, oavsett vad andra tycker och vad det gör med din självbild (det senare är ofta det svåraste att hantera).

skalbagge

Prioritera att lära känna hela dig. Du tror att du känner dig själv, men det gör du inte. Inte på riktigt. Du har haft så fullt upp med att prestera och hitta din plats i tillvaron de senaste sju åren att du har glömt bort viktiga delar av dig själv. Hon som gillade att skriva poesi, vart tog hon vägen? Och hon som ville lära sig spanska i Sydamerika?

När man har fullt upp hinner man ofta inte känna efter vad man tycker och känner om små och stora saker i sitt liv. Ta dig tid att stanna upp och bara vara. Låt känslorna komma, låt lusten styra. Gör en sak i veckan som du gillade att göra i din barndom, till exempel sjunga i kör. Måla. Skriv.

Behandla dig själv som din bästa vän. Om du tänker efter hur du behandlar dig själv med avseende på att respektera dig själv och din kropp, skulle du vilja vara vän med dig då? Behandlar du dig själv med omtanke och kärlek? Vill du dig väl? Nej, jag trodde väl inte det. Innerst inne kommer du längst ner på priolistan, även om det utåt sett kan se ut som om du kommer först. Men det du visar upp utåt är ju inte du. Inte helt och hållet. Det är kärnan i dig du måste respektera och älska.

Bli sämre på jobbet. Det är vetenskapligt bevisat att kvinnor undervärderar sina insatser och killar övervärderar dem. Kom ihåg det. Prestera sämre. Gör inte klart en uppgift, gör ett utkast som du stämmer av och sedan gör färdigt. Gå till möten sämre förberedd (strukturera dina tankar på vägen dit istället för två timmar innan). Våga prova. Låt det dock inte gå ut över arbetsglädjen. Det är viktigt att känna att det är roligt att jobba. 

Ät, sov, träna och var i naturen och vattnet. Utöver bra relationer är detta dina skydd mot stress och utbrändhet. Ät bra, gärna ekologisk mat, sov tillräckligt och träna minst en gång i veckan, helst flera. Försök vara i naturen så ofta du kan. Blir du stressad, ta en timeout och spendera en halvdag i vatten. Det funkar!

vattendroppe

Trots allt vill jag att du ska veta att jag är stolt över dig. Stolt över att du brinner för det du gör, stolt över att du vill göra skillnad. Du måste bara försöka hitta en balans och ta dig själv på allvar. Du är värd det, även om du inte förstår det själv just nu.

Och du. Skiter det sig (vilket det kan göra ändå), så ska du veta att loppet inte är kört. Man lär sig av allt man går igenom, och måste du få en käftsmäll av livet för att fatta så måste du. You get what you need, not what you want. Vissa människor behöver en tillsägelse, andra behöver en rytning, och ytterligare andra behöver just en käftsmäll. Du kanske är den tredje typen. Det är okej. Jag älskar dig ändå.

/Marika, 43

4 reaktion på “Brev till mig själv för 16 år sedan

  1. Hej!
    Har precis läst ut din bok ”Projekt längtan”, så träffande på många sätt och vis, likaså denna krönika. Valde att köpa boken för att det stod om ”prestationsprinsessan som strukturerar upp livsval med hjälp av Excel” – något som jag och mina ingenjörsvänner skojar om titt som tätt, vad vore våra liv utan Excel? På många sätt är jag lik Lisa i boken, visserligen ingenjör och inte lika högpresterande (och inte utbränd, än åtminstone), men den där strävan att göra skillnad i världen, att varje arbetsdag ska göra världen lite bättre (kan det bli annat när man jobbar för ett företag med motto ”Safegaurding life, property and the environment”?), vad jag känner igen mig. Har jobbat i tio år och inser att förändringar tar tid, allt för lång tid, och mycket av ens arbetsdag går till att skyffla papper och granska andras arbete. Och ingenjörsvetenskap är inte bara beräkningar, det är otroligt mycket politik också, samt folk med egna agendor för vad de vill uppnå.
    Vet egentligen inte vad jag vill säga med denna kommentaren men än att jag gillade boken och att det finns en hel del tänkvärda texter i den.

    • Hej Maria,

      vad otroligt kul att du läst den och att gett dig många tankar. Visst är det härligt att vilja göra skillnad, men viktigt att ta hand om sig själv också – och inte göra det för att man tror att man ”måste” eller något annat, eller hur?

      Älska excel!

      Kram till dig och tack för att du skrev, betyder mycket.

  2. Har precis läst Supernova, bra på många vis men efter halvtidspaus kändes det mest som tjat kring en on-off romans. Välskriven och trevlig i övrigt, även om den inte fyllde de förväntningar jag hade.

    Ha det fint!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *