Ooops!

Jag var precis på väg att tacka ja till förfrågan. Åka runt i en bil och diskutera viktiga ämnen: tid, hur man får den att räcka till, och varför vi stressar så mycket. Roliga människor, TV-kamera, lite härligt TV-smink och rätt ok med pix för besväret.

Men så läser jag mejlet en gång till. Vad var det för bilmärke reklamen skulle sälja, egentligen?

Helvete.

VW. Volkswagen. Företaget som precis blivit avslöjade för att ha manipulerat avgastester och ljugit folk rakt upp i ansiktet i flera år.

Rött ljus. Inget fel på initiativet, och kanske har de skärpt till sig, men det spelar ingen roll. Miljön är som många vet en av mina hjärtefrågor (eller snarare ångestfrågor) och jag KAN ju bara inte associera mig med en sådan miljöbov. Inte utan att de plötsligt blivit ledande på området och åstadkommit gedigna resultat.

Well. Jag får klara mig utan TV-smink och pix. Inte vet jag om det spelar någon roll om hundra år, och kanske är det en falsk känsla av lugn som infunnit sig, men just nu känns det ändå ganska bra.

Kram på er,

 

Bekännelser

Jaha. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån. Men inte jag inte, nej då. Jag trodde jag skulle kunna ta det lugnt och städa och mysa och hinna göra roliga saker…

När jag hade skrivit klart förra boken (Supernova) så var jag höggravid. Mitt första möte med Eva Gedin på Norstedts ägde rum med en ammande treveckorsbebis i famnen. Så det är klart att jag inte hade någon tid med ångest då. Jag hade fullt sjå med att fatta hur fasiken man var mamma.

Nåja. Nu kan jag i alla fall avslöja att sambandet mellan tid och ångest efter att jag har skrivit klart ser ut så här:

Varför? Därför att jag tittar på er. Ni andra. Ni som skriver, ni som läser, ni som jobbar. Fasiken vad produktiva ni är. Och smarta. Och vad ni säljer bra! Utomlands till och med, åh herregud, varför har inte jag sålt till utlandet? Är jag inte tillräckligt begåvad? Skriver jag inte tillräckligt bra? Och hur ska man egentligen försörja sig när man flyttar hem till Sverige och måste dra in stålars till ett förbaskat miljonersmiljonershus i förorten i Stockholm?

Nähä. Så här kan vi inte ha det.

På torsdag åker jag till Zanzibar på minisemester med familjen. På måndag börjar jag skriva igen.

Så kan det gå.