Releasefest: glädje eller ångest?

Okej. Jag vet att jag borde vara överlycklig över att jag har releasefest för min nya bok imorgon. Att den äntligen kommer ut. Att jag (faktiskt) har gjort det igen. För gudarna ska veta att det inte alltid var lätt.

Och visst är jag glad. Det är bara det att jag har lust att gömma mig. Också.

Den här reaktionen förvånar mig en smula. Jag bryr mig ju inte så fruktansvärt mycket om vad folk tycker. Inte egentligen. Min bok har format sig och växt till sig på sitt eget sätt, på sina egna villkor, ungefär som ett barn kommer till världen och blir en egen individ. Den blir som den blir liksom. Och jag kan inte annat än älska den, oavsett hur ful och skrynklig den ter sig i andras ögon.

9781530_Projekt_langCMYK_9967

Men tydligen bryr jag mig mer än jag tror. För varför har jag annars lust att låta ett alter ego stå i centrum i morgon kväll medan jag gömmer mig bakom gardinerna och betraktar det hela lite sådär … ifred?

Missförstå mig rätt. Jag LÄNGTAR efter att träffa alla som ska dit. Men någonstans vet jag ju att det drar igång nu. Tyckandet. Och vis av erfarenheten vet jag också att oavsett hur bra bok man har skrivit, finns det alltid de som inte tycker om den. Så är det bara. Kanske är det också som med barn? Man vet att inte alla kan älska ens barn, men man vill det likförbannat:)

Nåväl. Det är ju några timmar kvar tills imorgon. Jag hoppas att den delen av mig som är stolt över min bok och faktiskt tycker att jag är värd att firas ska våga titta fram och njuta av att stå i rampljuset en stund. Så får det där med vad folk tycker vänta ett slag.

Ja. Så får det bli.

Kram på er

What’s good enough for the universe…

I ett töcken hörde jag en mörk mansröst långt långt bortifrån: ”Auuoommm … auuoommm … auuoommm …”

Rytmiskt och regelbundet upprepades ljudet i utkanten av mitt medvetande och jag slog upp ögonen. Jag var i Falun. På BB. Utanför fönstret låg snön metertjock i sjukhusparken och mittemot mig låg min man och chantade för vår nyfödde son.

Till saken hör att min man inte är särskilt chantig av sig. Visst har han hängt med mig på ett yogaläger eller två och visst är han pigg på att prova det mesta, men att han skulle sjunga det mest kända av mantras för att vår son skulle somna kändes ändå utomjordiskt.

”Sjunger du … Om?” mumlade jag med yrvaken röst medan lillkillen slöt ögonen.

”Mm.”

”Men hur kom du på det?”

”Jag vet inte”, sa han. ”Jag antar att jag tänkte att vad som är tillräckligt bra för universum måste vara tillräckligt bra för vår son.”

Jag log och lade mig sedan ner igen för att sova lite till.

Välkommen hit, Esbjörn King.

PS. Okej, jag håller med. Det låter lite kitschigt på svenska. Men eftersom min man är från Australien så sa han det på engelska: I guess I thought what’s good enough for the universe must be good enough for our son. Jag tyckte i alla fall att det var fint.

Kram på er