Solidaritet, vad är det?

Sitter i bilen och lyssnar på radion. Om rumäner som ska vräkas i Sollentuna och en svensk demonstrant som säger: ”Jamen, om vi säger att vi är medborgare i EU så måste vi väl bete oss därefter och ta hand om dem? De är ju också medborgare i Europa.”

Och jag börjar gråta. Kanske beror det på att jag är så trött efter två veckors intensivt boksläpp parallellt med jobb och småbarnsförälderliv. Kanske beror det på att han sätter fingret på något som ligger mig så varmt om hjärtat. Solidaritet. Vad är det, egentligen?

Jag går ut ur bilen och går till bankomaten. Bredvid bankomaten sitter en mörkhårig kvinna och ber om pengar. Jag har sett henne förut. Jag har gett pengar till henne förut. Hon har ett vackert leende. Och kanske beror det på radioinslaget, men när jag stoppar kortet i automaten tänker jag plötsligt: ”varför ger jag henne bara några kronor? Varför ger jag henne inte en hel hundralapp? Det har jag väl råd med?”

Och i nästa sekund ser jag mig själv gå fram till henne och ge henne en hundralapp. ”Tack”, säger hon och ler. ”Jesus”. Och jag håller på att börja böla igen. För vad är det som gör att det är svårare att vara solidarisk på hemmaplan än mot tsunamioffer långt borta? Eller varför är det självklart att sätta in pengar till fattiga barn i Afrika, och samtidigt vräka de som finns här hemma?

När jag bodde i Tanzania var det självklart att ha anställda i huset. ”Det är ett sätt att hjälpa” och ”man anställer så många man har råd med” var min devis, tillsammans med så många andra utlandsstationerades. Men när jag kommer tillbaka till Sverige upptäcker jag till min förvåning att det fortfarande finns de som anser att det är att utnyttja människor att anlita städhjälp. Att man ska ta hand om sin egen skit, liksom.

Och jag tänker: varför då? Varför anses det vara ”fult” att anlita folk här hemma, medan det är ”fint” att anlita folk i Afrika? Varför är det skillnad på fattigdom och fattigdom? Vad är solidaritet? Egentligen?

140313 tiggare

Over and out från en känslomässig torsdag.

Puss.

Att hjälpa en, men inte alla

I lördags morse knackade det på porten till vår trädgård. Utanför stod ett tiotal barn i olika åldrar med minst dubbelt så många hinkar.

”Please”, sa de. ”Hamna maji. We like water.”

Jag for med blicken över barnen. Vår son, Sixten, brukar leka med ungarna i byn runt hörnet, men de barnen känner jag igen. Jag vet till och med vad de flesta heter (Omar och Omar är mina favoritkillar). Det här var inte samma barn. De måste komma ganska långt bortifrån, tänkte jag medan jag funderade på hur jag skulle göra.

Jag pekade på grannfastigheten, där ingen bor och där vakten alltid brukar släppa in byborna för att hämta vatten. ”Na hapa, hamna mtu?”

Barnen skakade på huvudet.

”Ok”, sa jag. ”Karibuni. Welcome.” Och så öppnade jag porten och visade dem var vattenkranen fanns. För det är klart att jag måste hjälpa till. Utan vatten kan de inte laga mat, koka dricksvatten och tvätta sig. Utan vatten kan man inte leva.

En halvtimme senare var de klara och lilltjejen på fem år lyfte en tjugolitersdunk och satte den resolut på sitt huvud. Sedan tackade de hjärtligt och traskade iväg uppför gatan.

En timme senare knackade det på porten igen. Den här gången tog vi vattenslangen och drog ut den till porten.

Fyra timmar senare hade halva byn kommit till vår port.

Fem timmar senare sa vi: ”Pole, hamna maji. Sorry, water finished.”

Och så stängde vi porten.