Solidaritet, vad är det?

Sitter i bilen och lyssnar på radion. Om rumäner som ska vräkas i Sollentuna och en svensk demonstrant som säger: ”Jamen, om vi säger att vi är medborgare i EU så måste vi väl bete oss därefter och ta hand om dem? De är ju också medborgare i Europa.”

Och jag börjar gråta. Kanske beror det på att jag är så trött efter två veckors intensivt boksläpp parallellt med jobb och småbarnsförälderliv. Kanske beror det på att han sätter fingret på något som ligger mig så varmt om hjärtat. Solidaritet. Vad är det, egentligen?

Jag går ut ur bilen och går till bankomaten. Bredvid bankomaten sitter en mörkhårig kvinna och ber om pengar. Jag har sett henne förut. Jag har gett pengar till henne förut. Hon har ett vackert leende. Och kanske beror det på radioinslaget, men när jag stoppar kortet i automaten tänker jag plötsligt: ”varför ger jag henne bara några kronor? Varför ger jag henne inte en hel hundralapp? Det har jag väl råd med?”

Och i nästa sekund ser jag mig själv gå fram till henne och ge henne en hundralapp. ”Tack”, säger hon och ler. ”Jesus”. Och jag håller på att börja böla igen. För vad är det som gör att det är svårare att vara solidarisk på hemmaplan än mot tsunamioffer långt borta? Eller varför är det självklart att sätta in pengar till fattiga barn i Afrika, och samtidigt vräka de som finns här hemma?

När jag bodde i Tanzania var det självklart att ha anställda i huset. ”Det är ett sätt att hjälpa” och ”man anställer så många man har råd med” var min devis, tillsammans med så många andra utlandsstationerades. Men när jag kommer tillbaka till Sverige upptäcker jag till min förvåning att det fortfarande finns de som anser att det är att utnyttja människor att anlita städhjälp. Att man ska ta hand om sin egen skit, liksom.

Och jag tänker: varför då? Varför anses det vara ”fult” att anlita folk här hemma, medan det är ”fint” att anlita folk i Afrika? Varför är det skillnad på fattigdom och fattigdom? Vad är solidaritet? Egentligen?

140313 tiggare

Over and out från en känslomässig torsdag.

Puss.

Mitt leende hann före

Nu är jag hemma igen. Hemma i Afrika. Jag säger det igen, smakar på det … Hemma i Afrika.

Jo:)

När jag skulle åka hem till Sverige för bokmässan och allt annat (ja, Sverige är också ett hem), så fanns det runt åttio flyktingar på mitt flyg. De var tunna och hade lånade kläder. De visste inte hur man hittade sin plats i flygplanet. De kom från Somalia.

Några såg trötta ut, andra rädda. Några glada, kanske till och med förväntansfulla. Åh herregud, tänkte jag när vi landade på Arlanda. SD har precis kommit in i riksdagen. Vilket mottagande ska de få i Sverige? I nästa sekund log jag välkomnande mot så många av dem jag bara kunde, och fortsatte så ända tills vi skiljdes åt vid passkontrollen och vad jag antog skulle bli flera timmars pappersexercis. Kanske hann jag inte med alla åttio. Men för närmare sjuttio så hann mitt leende i alla fall före.

Alltid något.

Hej så länge