Att hjälpa en, men inte alla

I lördags morse knackade det på porten till vår trädgård. Utanför stod ett tiotal barn i olika åldrar med minst dubbelt så många hinkar.

”Please”, sa de. ”Hamna maji. We like water.”

Jag for med blicken över barnen. Vår son, Sixten, brukar leka med ungarna i byn runt hörnet, men de barnen känner jag igen. Jag vet till och med vad de flesta heter (Omar och Omar är mina favoritkillar). Det här var inte samma barn. De måste komma ganska långt bortifrån, tänkte jag medan jag funderade på hur jag skulle göra.

Jag pekade på grannfastigheten, där ingen bor och där vakten alltid brukar släppa in byborna för att hämta vatten. ”Na hapa, hamna mtu?”

Barnen skakade på huvudet.

”Ok”, sa jag. ”Karibuni. Welcome.” Och så öppnade jag porten och visade dem var vattenkranen fanns. För det är klart att jag måste hjälpa till. Utan vatten kan de inte laga mat, koka dricksvatten och tvätta sig. Utan vatten kan man inte leva.

En halvtimme senare var de klara och lilltjejen på fem år lyfte en tjugolitersdunk och satte den resolut på sitt huvud. Sedan tackade de hjärtligt och traskade iväg uppför gatan.

En timme senare knackade det på porten igen. Den här gången tog vi vattenslangen och drog ut den till porten.

Fyra timmar senare hade halva byn kommit till vår port.

Fem timmar senare sa vi: ”Pole, hamna maji. Sorry, water finished.”

Och så stängde vi porten.