Bamse och Jens Spendrup: om makt och privilegier

Det är så provocerande det här, med människor som inte inser sin makt och sina privilegier. Som Jens Spendrup. Som många andra vita män (i förhållande till typ resten av världen). Eller västerlänningar (i förhållande till typ resten av världen). Eller välutbildade (i förhållande till typ resten av världen).

Varför är det så provocerande, kan man undra?

Jo, därför att med privilegier kommer ansvar. Ser man inte de fördelar man har pga sin bakgrund/etnicitet/nationalitet/kön/sexualitet/ålder/utseende så ser man heller inte vilka konsekvenser ens egna tankar och beteende får för andra. Man är ”blind” för mönster och tror att det som händer i ens liv och runtom en enbart är en konsekvens av sin egen förträfflighet. Och just därför förstår man inte vidden av att lyfta andra vid rätt tillfälle och rätt tidpunkt. Att ”se” när man måste anstränga sig för att inte falla in i gamla vanliga tankemönster.

bamse

Eller som Bamse säger: är man stor måste man vara snäll. Och det gäller både företag och individer.

Hej så länge

Jag vill skriva om en modern man

Det här med att skriva romantiskt är knepigt. Och då menar jag inte romantiskt i meningen månskimrande nätter, vindar som smeker och ögon som möts. Nej, det jag menar är att skriva om sexuella relationer: hur man bygger upp ett flörtande, hur man får attraktionen att växa,  hur man får förhållandet att gnistra.

Det är lätt att vilja använda sig av klyschor. Vissa ord – och vissa beteenden – sätter igång våra fantasier automatiskt. Ta ett ord som ”hetta”. Eller ”hans ögon blixtrade till”. Eller ”han höll mig fast”. Ilska och motstånd associeras ofta med attraktion och det är svårt att inte gå dit när man vill illustrera stark passion. Man behöver förstås inte låta bli, tänker ni nu. Och det är sant. Men när ilskan uppstår i träsket av traditionella könsroller då anstränger jag mig för att se upp.

Ta en scen jag jobbade med alldeles nyss. Kort kan vi säga att hjältinnan, som blir utsatt för närmanden från en överförfriskad beundrare, räddas (med hjälp av en rätt spektakulär rugbytackling) av hjälten. Första scenen jag skrev innehöll en dialog där hjälten var förbannad på hjältinnan för att hon hade hållit hov för baren och därmed utsatt sig för fara – och hon blir förstås skitförbannad.

Scenen var asbra. Den formligen sprakade av ilska och attraktion – och ändå kunde jag inte ha kvar den. Varför då, tänker ni nu? Därför att jag inte vill ha en sådan hjälte. Jag vill inte ha en kille som förebrår tjejen för att hon tar plats, jag vill inte ha ett bråk baserat på trista könsroller.

Den nyskrivna scenen sprakar mindre. Den innehåller mindre ilska och mindre passion. Men förhoppningsvis innehåller den istället något annat: en kille vi gillar, en kille vi kan vilja ha på riktigt. Det finns inte så många sådana i modern litteratur. Däremot finns det många som är riktiga assholes, särskilt i krimböckerna.

Jag är trött på dem. Jag är trött på de där männen. Och jag är minst lika trött på männen som ”håller fast” och ”tar henne i sin famn” och ”kysste mig motvilligt” i många romanceböcker.

Jag vill skriva om en modern man. Inte en perfekt, men en som man vill ha.
På riktigt. Förhoppningsvis vill ni också läsa om honom, så småningom.

Kram på er