Det är lite struts över det hela

Hade glömt, men nu kom jag ihåg. Här är fjärde inlägget jag skrev till Norstedtsbloggen december 2009:

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att föreläsa för ett nätverk som heter Unga Affärskvinnor 09. Höggravid, snorig och flåsande stod jag i Linklaters matsal och tittade ut över ett sjuttiotal tjejer och min första tanke var: herregud vad snygga de är! Var man verkligen så där snärtig när man var runt tjugosju och hade kommit ett par år in i karriären? Är alla tjugosjuåringar så där snygga nuförtiden – eller är det fortfarande så att man måste vara attraktiv som kvinna för att komma någonstans?

Hur som. Temat var Att våga & Balans i livet och jag berättade om min resa från Handels och framgångsrik karriär som managementkonsult till utbränd, sjukskriven i två omgångar – och vägen tillbaka och in i skrivandet. Lite försiktigt påpekade jag att så mycket Våga vette sjutton om det var fråga om: jag hade ju inget val. Det enda som gjorde mig friskare var att följa lusten och hjärtat och de pekade bara åt ett håll.

Men det är klart. Lite stolt är jag väl över att jag vågade tro på min historia. Att den inte bara skulle räcka till och beröra andra människor, utan också att den behövdes. För visst var det den tanken som gjorde att jag fortsatte – trots att det tog betydligt längre tid än jag hade trott. Och det är också den tanken som gjorde att jag blev så otroligt rörd över kvällens fortsatta diskussion.

Någon frågade hur företaget jag jobbade på reagerade när jag blev utbränd. Jag svarade att de nog gjorde så gott de kunde på den tiden (det här var i slutet av nittiotalet när kunskapen om utmattning var dålig överallt), men att jag hoppades att både beredskapen och de preventiva insatserna var bättre nu. Att jag i och för sig erbjudit mig att komma dit och föreläsa om tidiga varningssignaler och att de inte nappat, men att det ju inte behövde betyda något. De kunde ju ta dit någon annan.
”För det måste de ju nästan göra”, tillade jag och tittade runt i publiken med höjda ögonbryn. ”Eller hur? Jag menar, det måste ju ha blivit bättre?”
Det blev alldeles tyst i lokalen. De unga kvinnorna tittade på varandra.
”Nja”, sa någon och skrapade lite med foten på golvet. ”Inte så särskilt.”
Folk nickade och för en sekund blev jag alldeles vimmelkantig. Vad menade hon? Jag tog en klunk vatten och bad dem berätta. Och det gjorde de. De berättade om machokulturer som fortfarande råder, där man inte kan visa någon svaghet – och där öppna diskussioner om hur man undviker utmattning är just ett tecken på sådan svaghet. ”Det är männen som är chefer”, sa en. ”Männen vill inte prata om sådant här.” Medhållande mummel. ”Det är lite struts över det hela”, sa en annan. ”Man stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.”
Jag skakade på huvudet. Hur var det möjligt? Det kunde ju inte ha gått tio år utan att det hade hänt någonting?
Men det kunde det. Jag tittade runt på de unga, snygga, högpresterande kvinnorna och mitt hjärta ömmade för deras liv, deras självkänslor, deras framtid. Och jag tänkte: om min bok kan ge något till de här människorna så är det allt jag behöver. Inget mer.
Inget mer.
Kram på er

Supernova i pocket – och lite annat

Hjälp, vad tiden går. Nu har jag varit i Sverige i tre veckor och inte hunnit skriva mer än högst en dag. Först var det den tillfälligt hyrda lägenheten för vår tre månader långa Sverigevistelse som skulle göras i ordning. Sedan var det Stockholmstripp för intervju med Anna Björkman för Family Living (jo, jag lovar. Ni kommer att fatta när ni ser bilderna – vårt hus är helt underbart spejsat.) Och den här veckan ska jag till Stockholm igen för att hålla föredrag för Handelskammarens nätverk för unga kvinnor i karriären.

Det ska bli skitkul. Men föredrag måste naturligtvis förberedas. Just nu har jag två A4-sidor med röd, mikroskopisk text och teckningar för att få någon ordning i det hela. Lite för långt, förstås, men så har jag ju inte filat på det än. Och vem vet, kanske glider det iväg åt något särskilt håll beroende på vilka som är där. Sånt är ju alltid härligt.

Inte så mycket att rapportera med andra ord. Träffar förlaget nästa vecka och går igenom lite grejer inför pocketsläpp. För i december/januari kommer Supernova i pocket! Omslaget ser lite annorlunda ut. Mer ”pocketaktigt” kanske? (Tror det betyder mer direkt, köpbeslut vad gäller pocket fattas ju så oerhört snabbt.) Tja, vad tycker ni?