Krönikör i Tidningen Karriär!

Hej,

Livet rullar på och under tiden har jag blivit krönikör på JUSEK:s medlemstidning. Stolt över detta, och glad över att ha ytterligare en kanal att få tycka till i. Hittills har jag skrivit tre krönikor. Först en om värdet av att gråta. Den andra handlade om värdet av ett jobb och hur vi hjälper på riktigt. Och den tredje handlar om miljö och free-rider problemet. Och om hur jag ber politiker använda starkare verktyg.

Hoppas ni gillar:)

 

Solidaritet, vad är det?

Sitter i bilen och lyssnar på radion. Om rumäner som ska vräkas i Sollentuna och en svensk demonstrant som säger: ”Jamen, om vi säger att vi är medborgare i EU så måste vi väl bete oss därefter och ta hand om dem? De är ju också medborgare i Europa.”

Och jag börjar gråta. Kanske beror det på att jag är så trött efter två veckors intensivt boksläpp parallellt med jobb och småbarnsförälderliv. Kanske beror det på att han sätter fingret på något som ligger mig så varmt om hjärtat. Solidaritet. Vad är det, egentligen?

Jag går ut ur bilen och går till bankomaten. Bredvid bankomaten sitter en mörkhårig kvinna och ber om pengar. Jag har sett henne förut. Jag har gett pengar till henne förut. Hon har ett vackert leende. Och kanske beror det på radioinslaget, men när jag stoppar kortet i automaten tänker jag plötsligt: ”varför ger jag henne bara några kronor? Varför ger jag henne inte en hel hundralapp? Det har jag väl råd med?”

Och i nästa sekund ser jag mig själv gå fram till henne och ge henne en hundralapp. ”Tack”, säger hon och ler. ”Jesus”. Och jag håller på att börja böla igen. För vad är det som gör att det är svårare att vara solidarisk på hemmaplan än mot tsunamioffer långt borta? Eller varför är det självklart att sätta in pengar till fattiga barn i Afrika, och samtidigt vräka de som finns här hemma?

När jag bodde i Tanzania var det självklart att ha anställda i huset. ”Det är ett sätt att hjälpa” och ”man anställer så många man har råd med” var min devis, tillsammans med så många andra utlandsstationerades. Men när jag kommer tillbaka till Sverige upptäcker jag till min förvåning att det fortfarande finns de som anser att det är att utnyttja människor att anlita städhjälp. Att man ska ta hand om sin egen skit, liksom.

Och jag tänker: varför då? Varför anses det vara ”fult” att anlita folk här hemma, medan det är ”fint” att anlita folk i Afrika? Varför är det skillnad på fattigdom och fattigdom? Vad är solidaritet? Egentligen?

140313 tiggare

Over and out från en känslomässig torsdag.

Puss.

Min man rockar!

Jag bara MÅSTE lägga in några bilder på mannen. Brukar inte prata så mycket om familjen här men alltså är jag stolt eller är jag STOLT? Tim hade den manliga huvudrollen i en musikal som heter Wicked och har tränat sedan i våras. Han rockade. Allvarligt. Han sjöng skitbra, han var trovärdig i rollen och han var så snygg att man höll på att dö (och så att han fick skriva autografer till lovestruck teenagers backstage…) Anyway. Here goes:

With Bok

With the (supposedly) good witch

With the (supposedly) bad witch

With the Wizard of Oz (ja, det är historien om vad som hände innan Dorothy kom in i bilden …)

Turned into the Scarecrow

Sa jag att jag är stolt?

Kram på er

Jag kan ju egentligen inte det här

Här kommer andra inlägget som jag skrev till Norstedtsbloggen vintern 2009:

Den tolfte maj 2005 tog min skrivkurs slut och då hade jag bestämt mig. Jag skulle skriva en bok. Egentligen var det helt galet, jag hade ju ingen aning om hur man gjorde. Visst, jag hade gått en kurs och där lärde vi oss en del nyttiga saker om konflikt och motstånd, karaktärer och dialog, men man lärde sig ju inte hur man fick ihop en hel roman.

Men jag började. Och så här efteråt har jag insett att bristen på erfarenhet och den totala ödmjukheten inför uppgiften var det enda sättet för mig att våga. Jag var ju prestationsknarkare. Om jag, som många andra debutanter, hade gått Journalisthögskolan och jobbat med texter i olika former i över tjugo år hade jag haft så höga förväntningar på mig själv att jag skulle ha slagit trippla dubbelknutar på mig själv långt innan jag kommit till slutet på första kapitlet. Nu kunde jag istället säga: ”Neeej, det är lugnt. Det blir som det blir. Jag kan ju egentligen inte det här.”

Men inte gick det fort inte. Första gången jag hörde talas om att Guillou skriver tio sidor om dagen och att Stephen King skriver klart ett råmanus på tre månader blev jag lite nervös. Men sedan läste jag hur andra författare närmar sig sina texter och insåg att alla gör olika. Jag kan jobba på ett stycke en halv dag, eller på en riktigt viktig scen i flera dagar, men när jag väl är klar behöver jag inte ändra så mycket. Till Supernova skrev jag till exempel bara tre scener som inte användes alls i versionen jag skickade till förlaget. Men ändå. Jag hade trott att det skulle ta ungefär ett år att skriva boken. Det tog två och ett halvt!

En annan sak som förvånade mig när jag skrev var hur ofta verkligheten överträffar fiktionen. Man tror ju att det mest skruvade som kan hända är det fiktiva, det som människor hittar på. I själva verket är det precis tvärtom (tänk 9/11). Om man skulle ta vissa händelser eller karaktärer ur sitt liv och översätta dem rakt av till romanform så blir de helt enkelt inte trovärdiga. Man måste tona ner dem, eller plocka den mest intressanta detaljen från dem och göra om allt annat, för att det ska funka.

Det är ju förstås många som undrat hur mycket jag tagit från mitt eget liv till Supernova. Det är inte så konstigt eftersom det uppenbart finns stora likheter mellan mig och Lisa. Och visst har jag plockat stora delar från mitt liv. Men det betyder inte att allt är sant, men tro gärna det! Jag vill att Lisa ska kännas nära, äkta och autentisk.

Nu håller jag på med uppföljaren till Supernova. Det är både lättare och svårare – lättare därför att jag inte får ångest och mår illa så fort jag inte vet vad som ska hända härnäst (som jag fick i första boken) – och svårare därför att jag ibland får för mig att jag nu ”ska veta hur man gör”. Men då säger jag till mig själv: Neeej, det är lugnt. Jag kan ju egentligen inte det här.

Och så tar jag tre djupa andetag och fortsätter skriva.

Kram på er

Malte

Igår hittade jag den här texten från en skrivkurs jag gick en sommar för längesedan. Tyckte den var lite fin:

Jag haR en kåm-pis. Han heter MalTe. Ibland jör vi våflor på min spis. MalTe tyker om grädde. Han äter op den. OcH jordgubarna ocH-så.



Pappa säjer at Malte inTe fins. Jag säjer Pappa MalTe kåmer hit bara när du er på jåbet.

IgÅr rita-de vi med kritoR på gatan. På kvelen pappa spola-de med slanGen. Pappa förstog nog inte at gatan ocH-så vil vara fin.



Kram på er

(och särskilt till dig, Malte, som är en helt annan Malte, men du vet vem du är:)

M

a3-papper … eller det är nu det viktiga börjar

Otroligt. Ända sedan jag började med den här boken har jag skrivit mig mot den här milstolpen och nu … är jag framme. Visst har jag haft andra milstolpar, det måste man ju ha, för mig brukar det bli ungefär var sjunde till tionde kapitel, men nu. Nu har jag nått milstolparnas milstolpe och … hjälp!

Vad gör jag nu?

Jo, visst har jag tänkt på resten av storyn och visst vet jag vad som ska hända. Men ändå. Det är liksom nu det börjar, det viktigaste.

Pust.

Men jag gör väl det jag alltid brukar göra. Plitar ner idéer på ett a3-papper och sorterar dem i kolumner på ett annat a3-papper. Och sedan är det bara sätta igång igen och försöka låta bli att bry mig om viktigheten av just de här händelseförloppen …

Har jag sagt att jag älskar a3-papper?

Kram på er

Regn!

Regnigt i Dar es Salaam idag. Här en av de handikappade killarna som brukar stå och be om pengar vid trafiklysen korsningen Ali Hassan och Hailie Selassie (han har ett halvt ben, syns inte på bilden). Lite blöt, minst sagt.

Hejhopp

Intervju i Gazet

Emma som var här och åt bearnaisesås har skrivit en intervju i Gazet! Den handlar om att skriva och bo i Tanzania, och ni kan hitta den här. Annars är Tanzania så varmt att vi håller på att gå åt, alla längtar efter regn och efterföljande svalka. Dessutom är det uppbrytningstider; många expats gör sig redo att flytta till nästa postering och nästa land, medan alla vi som blir kvar känner oss förvirrade och funderar på vilka våra nya kompisar ska bli… Som tur var är det inte många av mina kompisar som försvinner. I alla fall inte just nu. Pust.