Bokmässelördag: möten, möten och åter möten!

Oj. Nu är jag hemma. Vilken virvelvind!

Hann nästan inte gå på själva mässan igår. Dagen var full av möten, osannolika möten, underbara och inspirerande. Maria Hamrefors, VD på KF Media var varm, kompetent och förtroendeingivande. Hon berättade att hon brukar ge min bok till unga tjejer i karriären, min och Alexander Perskis bok om prestationsprinsessor. Klart man blir glad. Men gladast blev jag för att jag tror att Maria, i en tid med stora utmaningar, är på väg att leda gruppen åt rätt håll. Och för att det var så kul att prata business! Jag är ju en gammal businesstjej, så allt det här med böcker och bokmässan är nytt territorium för mig. Härligt att landa i båda ett tag…

Sedan träffade jag bästa kompisen från lågstadiet som jag inte träffat på femton år och en favvokusin jag inte sett på lika länge. Facebook ändrar beteenden. Och inte bara Facebook utan Twitter, mejlinglistor och alla möjliga nätverk. Det är fascinerade. Dels för att man får möjlighet att återse en massa gamla bekanta, dels för att man lär känna folk på ett nytt sätt: först på nätet, sedan IRL. På bokmässan träffade jag flera människor jag liksom redan ”kände” trots att vi aldrig träffats. Strange. Men härligt.

På förlagsfesten på kvällen hade jag bespetsat mig att få kolla in Johannes Anyurus viftande händer och fråga om han bott i Borrrlänge (för det har huvudpersonen i hans nya bok gjort), men han dök aldrig upp. Det blev kul ändå. Jag fick hälsa på Erica Jong; äntligen säga tack till Denise Rudberg för att hon blurbade så fint på min pocket; och bubbelbabbla med Maria Sveland, Erik Helmerson och allra finaste Augustin Erba. Och senare, på Park, fullkomligt energibombarderades jag av Jessika Gedin och Johanna Koljonen. Lovely ladies. Småtimmarsnacket med mysputtriga David Batra blev en fin avslutning.

Så kul har jag haft det. Tack bokmässan.

Hej så länge

Motstånd

Mitt huvud vill ha semester. Det händer ibland när jag avslutat en räcka kapitel och kommit fram till en slags milstolpe i berättelsen (ungefär vart 8-10 kapitel). Även om jag redan vet vad nästa milstolpe är och ungefär vad som ska hända till dess, så känns det som att börja om från början. Jag måste tänka ut sekvensen på allt som ska hända, komma på fler detaljer, väva in alla trådar och se till att inte någon tråd glöms bort och så vidare och så vidare.

Det är kul. Ibland. Men ibland vill hjärnan ABSOLUT inte gå dit. Och då kommer den stora frågan: ska jag lyssna på den eller köra över den? Är det här ett sådant läge där den kreativa intelligensen vet bättre än jag och behöver vårdas och lämnas ifred – eller är det här ytterligare ett läge där det är disciplin som gäller och det bara är att hugga i?

Temat i mitt liv. Kanske i mitt skrivande?