Äntligen!

Så kommer den till slut. Recensionen i Bokhora. Och vad fin den var!

Till saken hör den att när Bokhora recenserade Supernova i Aftonbladet för några år sedan så gav jag mig in i debatten. Johanna Ö tyckte visserligen om boken, men hon efterlyste en huvudperson som inte lämnade. Någon som stannade kvar och ändrade strukturerna inifrån. Och visst hade det kunnat vara intressant. Det var bara inte min bok. Jag skrev så här:

”Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste ”palla” (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde ”palla” – för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.”

Så jag var lite rädd. Att bokhororna inte skulle vilja recensera min nya bok eftersom jag var dryg och gav svar på tal. Det finns nämligen en oskriven regel i såna här sammanhang. Man ska aldrig, ALDRIG svara på recensioner. Men jag tycker att det är en trist regel. Och jag tycker att man ska skita i den. Det är ju kul med debatt! Och läser man kommentarsfältet på Johanna Ö:s Supernovarecension, så förs ju definitivt en intressant diskussion där.

Point made.

Jag är i alla fall URGLAD för att Bokhora recenserar Projekt längtan. Och jag är URGLAD för att det var en sån himla bra recension. Tack Johanna Ö, ända upp till exotiska Vittangi. Det här lever jag länge på:)

Yours,

Snuvad på konfekten?

I fredags fick jag en recension i Aftonbladet. Wow, tänkte jag. En helsida! Och tre plus får väl vara okej? Fyra hade känts roligare förstås, men ändå.

Sedan insåg jag att det var Johanna Ö på Bokhora som skrivit den.

Jag gillar Bokhora. Och jag tycker att Johanna Ö verkar både smart och kul. Men jag kommer ihåg att jag reagerade när jag läste hennes ursprungliga recension av Supernova. Den handlade nämligen väldigt mycket om henne. Johanna Ö har också varit konsult och jobbat massor. Mer än jag. Utan att gå i väggen.

Jaja, tänkte jag då. Skärp dig. Johanna Ö skriver kanske mer om sig själv än om boken, men so what? Du känner dig bara snuvad på konfekten. Och hon gillade ju ändå boken.

Men när jag läser recensionen i Aftonbladet reagerar jag igen. För nu är hon inte bara stolt, Johanna, över att inte ha blivit utbränd. Hon är arg. Hon tror att Lisa kommer att downshifta, byta både jobb och liv, och hon vill se en annan typ av rollmodell. En kvinna som stannar kvar i strukturerna och förändrar dem. Någon som kan ”utmana männen” och ”pallar med” att bli något högre än mellanchef.

Tja det vore väl bra, tänker jag. Om kvinnan i fråga stannar kvar och ”pallar med” för att hon verkligen vill – inte för att hon försöker leva upp till någon idé om vem hon borde vara. En rollmodell för mig är en person som har styrkan och förmågan att lyssna inåt och omsätta det han hör till ett liv som gör honom lycklig. För det gäller förstås inte bara kvinnor. Jag har fått flera mejl från killar som hämtar styrka från boken för att de ifrågasätter om det liv de lever verkligen är det liv de vill leva.

Många hinner bli sjuka på den resan innan de lyssnar ordentligt. Det är inget att skämmas över. Men om du inte är en av dem som blev sjuka så är det heller inget att vara stolt över. Det du borde vara stolt över är hur det blev sedan. Hur ditt liv ser ut idag: om du lever i sanning, är lycklig och gör andra människor lyckliga.

Jag stannade kvar minst ett år för länge på mitt jobb för att jag skulle visa att det gick. Som tjej. Jag ”pallade med” för länge och det var dumt. Det är klart att det är underbart om det finns fler kvinnor som blir lyckliga av att vara t ex VD:ar i stora företag. Och jag läser gärna en bok med en sådan huvudperson! Det råkar bara inte vara min.

Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste ”palla” (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde ”palla” – för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.

Kram på er.

PS. For the record, Johanna. Lisa har varken downshiftat, jobbat med bistånd eller bakat surdegsbröd. Det enda hon har gjort är att hon har blivit sjuk. Vad som händer i bok två vet du inte än!

PS2. Finns ingen länk till Aftonbladetrecensionen så jag la upp en bild här istället. Så kan ni öppna den och förstora den.