Om Ritorno och alltings skröplighet

Har haft en helvetisk vecka. Inflammation i nacken. Ont så in i bängen. Och så i natt: relief. Det började kännas lite bättre. Gick till naprapaten igen. Glad. Det är så skört, det här med hälsan och livet. Jag visste ju det. Jag har ju varit utbränd och deprimerad.

Ibland krävs det en nackinflammation för att bli påmind.

Jag gick till Ritorno efteråt. Det är som terapi. Ett ställe som aldrig ändras. Jag har varit där av och till sedan jag var sjutton. Ritorno rotar mig. Får mig att minnas vem jag är och vad som är viktigt. När jag var sjukskriven för utmattning var det hit jag gick och skrev mina dikter.

ritorno

Vilka dikter undrar ni nu.

Jo, när jag var sjukskriven satte min terapeut mig på att skriva dikter. För att hitta tillbaka till lusten, till nåt jag gillade i barndomen. Det var inte prestationsinriktat, jag skulle inte ens visa dikterna för henne (något jag tyckte var lite jobbigt eftersom jag ju gärna vill ha beröm, duktig flicka som jag är:) Det blev några dikter. Jag gav dem samlingsnamnet Vidbränd. Här kommer en av dem:

Vårdplan
Jag befinner mig i en vårdplan
som inte är färdig
som inte påbörjats 
som nästan inte finns
Vårdplan
Världsplan
den allmänna ordningen
Arbetsplan
Fotbollsplan
hur hamnade jag här?
Springer framåt bakåt
runt runt runt
Letar efter bollen
tror att det är match
Fintar och skjuter
utan boll
utan kontroll
utan bollkontroll
eller självkontroll 
Springer på kanten
och tror att jag är forward
Jaha ja. Och bara för att jag är så självutlämnande idag så lägger jag in en fullkomligt motbjudande bild på mig själv inne från Ritorno. Så kan man också se ut en dag som denna.

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Puss på er

Snor och en halv sol

Det frodas i Dar es Salaam. Grodyngel, gräs, virus och bakterier. I trettigradig värme och nästan hundraprocentig luftfuktighet växer det mesta. Min influensa är inne på tredje veckan och jag vill SKRIKA av frustration. Fast det hjälper förstås inte. Det enda som hjälper är ACCEPTANS (bläh!) och att vila. Och kanske tänka en positiv tanke eller två.

Okej, det finns en bra grej med att vara sjuk. Man hinner läsa mycket. Den senaste veckan har jag klämt tre böcker och en av dem var Half of a Yellow Sun av …. Goodness. Namnet är komplicerat, Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria.

Jag har inte varit i Nigeria, men jag har varit i Ghana. Och ändå är det inte därför jag älskar boken. Den är bara så välskriven. Älskar språket och karaktärerna och så lär jag mig något om inbördeskriget på sextiotalet på köpet. Döimponerad är jag. Och så ung är hon! Vissa är genier, så är det bara (hej på dig Jonas Hassen Khemiri).

Annars brukar jag inte skriva så mycket om andras böcker, framförallt inte de mindre positiva sakerna. De finns ju alltid förstås – och jag har själv inget emot att få reda på dem – men … jag vet inte. Kanske är det min totala respekt för någon som överhuvudtaget får ihop en bok som gör att jag avstår. Det är nämligen en bragd. Men det visste ni förstås redan.

När jag är sjuk kan jag inte skriva. Planera story, visst, men att gestalta? Nej. Det kräver en sån energi och fokus att om jag inte är pigg och klar i skallen så går det inte. Orden kommer inte, jag ser inte scenerna framför mig. Det känns som om jag har bomull i huvudet. Eller snor. Tålamod ska då utövas. Men vad gör man om man, som jag, begåvats med en väldigt liten dos tålamod i sitt genetiska startfält?

Skriker ut sin frustration, kanske. Och låtsas ACCEPTANS:)

Kram på er