Om Ritorno och alltings skröplighet

Har haft en helvetisk vecka. Inflammation i nacken. Ont så in i bängen. Och så i natt: relief. Det började kännas lite bättre. Gick till naprapaten igen. Glad. Det är så skört, det här med hälsan och livet. Jag visste ju det. Jag har ju varit utbränd och deprimerad.

Ibland krävs det en nackinflammation för att bli påmind.

Jag gick till Ritorno efteråt. Det är som terapi. Ett ställe som aldrig ändras. Jag har varit där av och till sedan jag var sjutton. Ritorno rotar mig. Får mig att minnas vem jag är och vad som är viktigt. När jag var sjukskriven för utmattning var det hit jag gick och skrev mina dikter.

ritorno

Vilka dikter undrar ni nu.

Jo, när jag var sjukskriven satte min terapeut mig på att skriva dikter. För att hitta tillbaka till lusten, till nåt jag gillade i barndomen. Det var inte prestationsinriktat, jag skulle inte ens visa dikterna för henne (något jag tyckte var lite jobbigt eftersom jag ju gärna vill ha beröm, duktig flicka som jag är:) Det blev några dikter. Jag gav dem samlingsnamnet Vidbränd. Här kommer en av dem:

Vårdplan
Jag befinner mig i en vårdplan
som inte är färdig
som inte påbörjats 
som nästan inte finns
Vårdplan
Världsplan
den allmänna ordningen
Arbetsplan
Fotbollsplan
hur hamnade jag här?
Springer framåt bakåt
runt runt runt
Letar efter bollen
tror att det är match
Fintar och skjuter
utan boll
utan kontroll
utan bollkontroll
eller självkontroll 
Springer på kanten
och tror att jag är forward
Jaha ja. Och bara för att jag är så självutlämnande idag så lägger jag in en fullkomligt motbjudande bild på mig själv inne från Ritorno. Så kan man också se ut en dag som denna.

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Puss på er

Blogga?

Folk bloggar så mycket. Dag efter dag spottar de ut sig kloka texter, underhållande dagboksanteckningar eller helt enkelt bara väl valda bilder. Jag förstår inte hur de gör. Tänker de så mycket? Och framförallt, var hittar de tiden att få ner tankarna i skrift?

När jag läser andras tankar så tänker jag nästan aldrig att de är ointressanta. Men i nästa andetag tänker jag genast att mina tankar är ointressanta. Eller att jag inte har några. Eller att jag inte har tålamod att formulera dem hela tiden.

Kanske är det en övningssak. Kanske är det bara så att jag är lite trött på mig själv och mina tankar och hellre vill läsa någon annans.

Det är ju i alla fall mer sympatiskt.

Ny början!

Yes, nu är jag äntligen klar med en ny början till boken. Känns såååå bra. Typ åtta nya kapitel som göra att resten blir helt annorlunda. Och mycket bättre. Medför förstås en del fortsatta ändringar och så har jag ju en hel del annat att tag tag i, men ändå.

Pustar ut. Litegrann.

Sedan dags att ta nya tag igen:)

 
 

Julbord – cava, sill och vackra författarinnor!

Var på Gondolen igår, på författarjulbord. Några observationer:

1. Julbord, vilken grej! Hade glömt bort hur stort det är i Sverige. Människor som klär upp sig och går ut och äter dyr buffé och dricker snaps med sina kollegor. Vansinnigt populärt.

2. Författare, vilka hjältinnor! Imponerat lyssnade jag på mina kollegors historier om hur de får ihop det i livet: skrivandet, familjen, jobben, allt det andra. Jag fattar inte hur det går till. Varje bok är en seger.

3. Förlag, vilka historier! Vissa är bra, vissa är dåliga, inga är perfekta. Jag har precis bytt förlag, från Norstedts till Damm (just ja, kan berätta mer om det en annan gång…), och upptäckte att jag inte är den enda. Kändes bra på nåt vis.

Annars kan man konstatera att Susanne Boll gillar glitter, att Pernilla Alm är rastlös och att jag och Josefin Ahlström har många gemensamma vänner. Att Colette van Luik berättar sköna redaktörshistorier. Att Åsa Schwarz småäter hela tiden när hon åker iväg på intensiva skrivarhelger och att Åsa Hellberg är en ovanligt ung och snygg femtioåring. Att Bodil Sjöström skriver roadmovies som man får lust att läsa och att Simona Ahrnstedt, förstås, skördar framgångar med sina romanceböcker:)

Ett härligt gäng.
Tack för att jag fick följa med!
/M

Jo…

… jag har legat lågt ett tag. Ett ganska långt tag. Och snart kommer jag att förklara varför, men inte just nu. Nu länkar jag till en grej jag skrev för Renew Magazine. Om livspussel (åh, detta ord!).

Annars kommer jag att vara på Ann Ljungbergs skrivmingel nästa vecka. Det blir en bunt författare och en bunt skriv- och läsintresserade som samlas på söder i Stockholm. Om ni vill gå, kan ni gå in på den här länken.

Vore kul att ses!
Kram på er

 

Mer sex, inte mindre!

Jaha. Nu kommer det alltså. Mummy Porn. Jag har inte läst den än, den omtalade boken av E.L. James (Fifty shades of Grey), men jag hade det på känn. Vi behöver mer sex, inte mindre.

Lustigt ändå. Jag vet flera läsare som tycker att Supernova innehåller rätt mycket sex. Som är rätt grafiskt. Men när jag går igenom och räknar hur många sexscener där faktiskt är så är det bara fyra-fem stycken. Resten är outtalat. Men det är klart, det ligger ju där och pyrar, sexet. Hon är ju för sjutton en ung kvinna, Lisa. Och då är man rätt kåt. Det är inte bara män som tänker mycket på sex om ni nu hade fått för er det.

Men, men. Här kommer nu alltså en bok som innehåller betydligt mer sex. Och mer kinky dessutom. Och den blir en världshit på tre sekunder. Jag säger då det. Jag hade det på känn.
Hej så länge

Nu är jag klar! Igen…

Jo, jag har sagt det förut. I slutet på november. Stolt som en tupp la jag sista handen vid manuset och skickade in det till min förläggare.

Sedan kom det tillbaka. Inte rent fysiskt alltså, men tja, ni förstår. Ett samtal från förläggaren och ett mejl någon vecka senare förklarade att jag måste skriva om. Inte allt förstås, för mycket var ju bra, men karaktärerna behövde fördjupas, några avsnitt förkortas och några relationer intensifieras.

Jaha.

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha förstått att det återstod en tuff redigering. Det gör det ju för de allra flesta. Och framförallt borde jag ha gjort som jag gjorde förra gången. När jag skrev Supernova använde jag mig av flera goda vänner som hjälpte mig att utveckla manuset, under tiden och efteråt. När sedan manuset var klart behövde det inte så mycket arbete. Den här gången hoppade jag det. Med resultatet att jag ändå varit tvungen att göra det i efterhand:)

Fast jag försöker också påminna mig om att den nya boken har varit betydligt svårare att skriva än den första. Kanske inte rent emotionellt, men hantverksmässigt. Det är ingen klassisk drama av typen uppgång och fall som det var med Supernova, det är mer … en resa. Ett sökande. Och det tar sig över flera kontinenter.

Ibland tänker jag att jag var vansinnig som valde ett så svårt projekt för uppföljaren om Lisa, men samtidigt … vi är alla sökare. Särskilt under åren mellan tjugo och trettio, där vi kommer ut från skolor och universitet och försöker hitta vår plats och mening med livet. Jag tycker det saknas berättelser om sökandet, om vår längtan, efter kärleken och framförallt efter oss själva. Så jag skrev en (till). Och nu är den klar.

Fast klar och klar, förresten. Nu ska den ju till förläggaren igen – och sedan är det ju dags för superredaktören att sätta sina tänder i den. Och då blir den ju klar igen.

Kram på er

Jag vill skriva om en modern man

Det här med att skriva romantiskt är knepigt. Och då menar jag inte romantiskt i meningen månskimrande nätter, vindar som smeker och ögon som möts. Nej, det jag menar är att skriva om sexuella relationer: hur man bygger upp ett flörtande, hur man får attraktionen att växa,  hur man får förhållandet att gnistra.

Det är lätt att vilja använda sig av klyschor. Vissa ord – och vissa beteenden – sätter igång våra fantasier automatiskt. Ta ett ord som ”hetta”. Eller ”hans ögon blixtrade till”. Eller ”han höll mig fast”. Ilska och motstånd associeras ofta med attraktion och det är svårt att inte gå dit när man vill illustrera stark passion. Man behöver förstås inte låta bli, tänker ni nu. Och det är sant. Men när ilskan uppstår i träsket av traditionella könsroller då anstränger jag mig för att se upp.

Ta en scen jag jobbade med alldeles nyss. Kort kan vi säga att hjältinnan, som blir utsatt för närmanden från en överförfriskad beundrare, räddas (med hjälp av en rätt spektakulär rugbytackling) av hjälten. Första scenen jag skrev innehöll en dialog där hjälten var förbannad på hjältinnan för att hon hade hållit hov för baren och därmed utsatt sig för fara – och hon blir förstås skitförbannad.

Scenen var asbra. Den formligen sprakade av ilska och attraktion – och ändå kunde jag inte ha kvar den. Varför då, tänker ni nu? Därför att jag inte vill ha en sådan hjälte. Jag vill inte ha en kille som förebrår tjejen för att hon tar plats, jag vill inte ha ett bråk baserat på trista könsroller.

Den nyskrivna scenen sprakar mindre. Den innehåller mindre ilska och mindre passion. Men förhoppningsvis innehåller den istället något annat: en kille vi gillar, en kille vi kan vilja ha på riktigt. Det finns inte så många sådana i modern litteratur. Däremot finns det många som är riktiga assholes, särskilt i krimböckerna.

Jag är trött på dem. Jag är trött på de där männen. Och jag är minst lika trött på männen som ”håller fast” och ”tar henne i sin famn” och ”kysste mig motvilligt” i många romanceböcker.

Jag vill skriva om en modern man. Inte en perfekt, men en som man vill ha.
På riktigt. Förhoppningsvis vill ni också läsa om honom, så småningom.

Kram på er

Vad ska den heta?

Tror inte jag har nämnt det här förut men min favorittitel på Supernova, innan den blev Supernova, var Fly me to the moon. För att det är dit Lisa tror hon är på väg (eller i alla fall uppåt). För att låten finns med i boken. Men förlaget ville ha en titel på svenska. Jag köpte det. Sedan kom jag på att Flygts bok ju hette Underdog. Och uppföljaren heter Outsider.

Hm.

Hade första boken hetat Fly me to the moon hade den andra fått bli Picking up the pieces. Gillar melodin i det. Måhända lite övertydligt.
Bok två rätt handlar mycket om längtan. Kanske den ska få heta det? Längtan? Fast då låter det ju som en bok av Karin Alvtegen. Annars hade det ju varit käckt att ha en anknytning till Supernova. Men alltså allvarligt. Stjärnstoft, vintergator, himlakroppar?

Nej.

Får väl vända mig till min granne i Sverige. Det var hon som kom på Supernova. I duschen. Medan jag satt i köket och drack kaffe. Vad säger du, Christina, februari?