Det kom ett brev …

… och fasen vad glad jag blev. Eller glad är fel ord. Rörd, snarare. Rörd med ögonen full av tårar:

”Mitt namn är XXX och jag har precis läst ut din första bok ”Supernova”. Jag älskade den från första stund och ville aldrig att den skulle ta slut. Boken är även en väckarklocka för mig som är en prestationsprinsessa. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur min onda spiral angående att jag aldrig nöjer mig, jämför mig med andra i min ålder och ser ner på mig själv eftersom jag tror att jag är mina prestationer. Hur mycket jag än försöker intala mig att jag inte är mina prestationer så lyckas min hjärna inte förstå det /…/ Tack för att du skrev fantastiska ”Supernova”. Imorgon tänker jag gå till bokhandeln och köpa ”Projekt längtan”.

Gratitude

Alltså, vad säger man?

Det var värt det. Det var banne mig värt det.

Suoernova behövs.

All kärlek till dig!

 

Jag hjärtar Pocketshop!

I alla fall de som tagit in nya Supernova i sortimentet:) Som butiken vid Fridhemsplan. Och den på Arlanda. Och den på Cityterminalen. Det här är ett foto från Fridhemsplan.

IMG_0941

I morse, typ mitt i natten när jag var på väg till Malmö, hälsade jag på butikstjejen på Arlanda. Hon var urtrevlig och bad mig signa några böcker. (Tack förresten, för att du gjorde så att det inte blev det minsta pinsamt att berätta vem jag var och säga ”den där boken har jag skrivit”:)

Hej så länge

Nya Supernova!

Supernova är slut. Det har den varit rätt länge (förutom på mp3 och ebok) och därför är det så fruktansvärt tillfredsställande att den kommer i nyutgåva i februari nästa år.

För intresset finns där. Jag träffar ju er hela tiden, ni härliga, ambitiösa, unga kvinnor som påfallande ofta gillar era jobb, men ändå känner att det borde finnas plats för något … mer. Något annat. Eller dig som inte trivs alls på jobbet, men ändå lyckas övertala dig själv att kämpa på, för du har ju världens bästa jobb och borde ju trivas. Och  fler och fler blir ni, för nya studenter har vi varje år, och nya nyutexaminerade. Ni ska alla in i den där förälskelsen som första arbetet ofta innebär, och ut på andra sidan. Och där står vi sedan och väntar med armarna öppna, vi som tagit oss genom den där tunneln. Resan blir inte dramatisk för alla, och den slutar inte alltid med slitsamma uppbrytanden eller personlighetsomvälvande upplevelser. Men det spelar ingen roll. Ni är alla välkomna.

Har jag visat hur fin den kommer att bli?

Boken är klar! (och hur det kommer sig att andra halvan gick så fort)

Nu har jag skickat in den. Romanen. Bok nummer två: uppföljaren till Supernova. Den blev lång, kanske lite längre än jag hade trott men inte så mycket. Förra boken var 115,000 ord, den här är 119. Och än vet vi ju inte vad förlaget kommer säga…
 
Det gick fort på slutet. Så kan man säga. Efter flytt till Afrika, en till graviditet och en massa strul med hälsan så hade första hälften tagit två och ett halvt år. Andra halvan tog fem månader. Kanske berodde det på att jag blev så förbannad i våras när jag inte kunde jobba på fyra månader pga en energiutplånande bronkit. På att jag därför bestämde mig. Hundra dagar och tvåhundra sidor. Det klarar jag. Och det gjorde jag – med besked.

Det är intressant det där med mål. Före i våras hade jag inte haft några mål förutom att skriva varje dag – och jag ville heller inte ha några. Jag var rädd för dem, rädd för att jag skulle känna mig misslyckad och tappa självförtroendet. Men nu har jag provat. Nu vet jag att det funkar. I alla fall om målet är lagom ambitiöst.

Jag har försökt att fundera över vad exakt det är i skrivandet jag har ändrat. Jag tror att det är ingångarna. Förut har jag alltid velat ha ingången till en ny scen eller ett nytt kapitel perfekt innan jag kunnat skriva vidare. Nu skiter jag i det – om inte ingången kommer som jag vill ha den fortsätter jag bara med det som händer sedan – och inte sällan kommer något längre ner i texten som jag sedan kan flytta upp och använda som början på scenen. På det viset fastnar jag mer sällan – och då går det förstås fortare.

En annan sak som jag gör nuförtiden är att slarvskriva ett flöde. Ibland när jag är för trött så orkar jag inte ”skriva ut” allting, men har ändå en idé om vad jag vill att scenen ska handla om, hur dialogen ska låta etc. Då skriver jag ibland bara ner det flödet raskt som sjutton – och så nästa dag är det mycket lättare att sätta sig ner och skriva scenen på riktigt.

Häftigt när man utvecklas, när man blir bättre. Det är så svårt att veta annars, jämfört med andra jobb. Kram på er

Vad är det här för ett hus?

Ibland ritar jag lite också. I första boken (Supernova) skissade jag till exempel upp flamingosviten som Lisa och Mattias bor i London (på det påhittade hotellet The Ark:) Nu har jag sketchat layouten på ett hus:

Men tänker förstås inte avslöja vilket. Det får ni förhoppningsvis läsa om snart…

Idag har jag påbörjat ett nytt papper med kurvor och pilar. Det ryms åtta kapitel på ett papper och jag har ritat in ett. Det betyder att det finns sju kapitel kvar… Ska det bli det sista?

Kanske det. Inte ens jag vet:)

Kram på er

Det började med ett munspel…

… hette mitt första inlägg när jag gästade Norstedts blogg för ett drygt år sedan. Jag har alltid tänkt att det vore kul att ha de där texterna i min egen blogg.

Så här kommer den första.

Det började med ett munspel. Eller ja, egentligen började det med att jag var sjuk. I nästan ett och ett halvt år hade jag varit sjukskriven för utmattningsdepression – och trots att jag börjat arbetsträna var jag fortfarande hur trött som helst. Och när jag kom hem efter mina tre förmiddagar i veckan på Läkare utan gränser var jag helt slut. Att min nya, proffsiga läkare på Serafen hade satt mig på ett strikt sömnschema som innebar att jag inte fick vila på eftermiddagarna gjorde inte saken bättre. Jag var tvungen att hålla upp ögonlocken med fingrarna.

Jag behövde mer energi, ny energi. Energi som tog bort tröttheten och som gjorde mig piggare, gladare, mer sugen på livet. Och jag kände på mig att ytterligare en förmiddag på det i och för sig supertrevliga kontoret på Högbergsgatan inte skulle vara rätt medicin. Jag behöver något annat, tänkte jag där jag satt och bokförde fakturor. Något lite mer utmanande, fast lustfyllt och kravlöst. Och det var då jag kom på det.

Munspelet.

Ett par månader tidigare hade jag fått ett munspel av min man i julklapp. Det var en fin present, det fanns en instruktionsbok med också, men efter att ha försökt blåsa och samtidigt vicka med tungan på ett slaskigt och rätt äckligt sätt hade jag lagt undan det igen. Men varför inte en kurs, tänkte jag nu. En liten munspelskurs borde väl vara alldeles lagom kravlöst och lustfyllt?

Jag gick in på internet, klickade mig fram till Folkuniversitetets hemsida och började leta mig fram. Efter en liten stund dök det upp en puff för Skrivarakademin i vänsterkolumnen. Jag betraktade puffen några sekunder, tryckte på rubriken och i nästa ögonblick hoppade ett stycke text ut från skärmen som boxarhandskar i en serieteckning, fast med tredubbla lovikkavantar och oändligt mycket värme: Författarskolan. Jag läste texten om och om igen och till slut satt vi ihop i en enda stor omfamning, kursen och jag, och jag tänkte: det här … det här vill jag verkligen göra. Och så satt jag där, omtumlad och rörd, och förundrades över pirret. Pirret av lust och förväntan och en önskan om att tiden ska gå fortare, fortare, fortare så att det där roliga äntligen får börja. Jag hade glömt hur det kändes.

Två veckor senare började jag på kursen. Och tre månader efter det hade jag bestämt att jag skulle skriva en bok. Det blev Supernova.

Kram på er

Varför säljer en bok?

Håller på med en intressant diskussion på Facebook just nu angående Inga-Lina Lindqvists recension av Mari Jungstedts nya bok. Man kan väl säga som så, att Inga-Lina sågar den vid fotknölarna – eller ännu längre ner om det är möjligt. Varför säljer en bok? För att det är den nionde i en lång rad – och i den första, andra, tredje finns något som är intressant och spännande?

Vissa har per automatik något emot böcker som säljer bra. Det har inte jag, tvärtom. Jag gillar säljande böcker: ofta har de en bra historia, ett driv i berättandet eller intressanta karaktärer eller miljöer. Men såsom jag känner Inga-Lina har inte hon det heller. Hon är ingen kultursnobb som rynkar på näsan eller ryggar tillbaka om hon stöter på en bra historia.

Kanske är det som en viss Martin säger i diskussionen: att den underhållning som säljer mest är inte den som är ‘mest’ underhållande för någon, utan ‘bredast’ underhållande. ”Det mest underhållande är det som känns personligt och intressant. Men då blir det ju också så att det en person tycker är personligt blir ointressant för någon annan, och därmed smalt.”

Jag har funderat en hel del på det här i förhållande till min egen bok. Jag tyckte den var bred och underhållande, men såhär i efterhand kan jag tänka att så jäkla bred är den ju inte. Inte super-obred heller förstås, men ni fattar. Däremot verkar den vara djupt personlig för många (inte massan, men många) – jag har ju fått mängder av mejl som pratar om hur historien om Lisa berört och satt både tankar och känslor i gungning.

Just nu skriver jag ju på en uppföljare till Supernova och jag har ingen aning om hur smalt eller brett det blir. Jag måste följa Lisa och hennes utveckling dit den bär hän, oavsett bredd eller andra såna tankar. Men det är klart, någon gång ska ju serien om Lisa bli klar. Och då får man väl tänka ett varv till på det här…

Hej så länge

Snuvad på konfekten?

I fredags fick jag en recension i Aftonbladet. Wow, tänkte jag. En helsida! Och tre plus får väl vara okej? Fyra hade känts roligare förstås, men ändå.

Sedan insåg jag att det var Johanna Ö på Bokhora som skrivit den.

Jag gillar Bokhora. Och jag tycker att Johanna Ö verkar både smart och kul. Men jag kommer ihåg att jag reagerade när jag läste hennes ursprungliga recension av Supernova. Den handlade nämligen väldigt mycket om henne. Johanna Ö har också varit konsult och jobbat massor. Mer än jag. Utan att gå i väggen.

Jaja, tänkte jag då. Skärp dig. Johanna Ö skriver kanske mer om sig själv än om boken, men so what? Du känner dig bara snuvad på konfekten. Och hon gillade ju ändå boken.

Men när jag läser recensionen i Aftonbladet reagerar jag igen. För nu är hon inte bara stolt, Johanna, över att inte ha blivit utbränd. Hon är arg. Hon tror att Lisa kommer att downshifta, byta både jobb och liv, och hon vill se en annan typ av rollmodell. En kvinna som stannar kvar i strukturerna och förändrar dem. Någon som kan ”utmana männen” och ”pallar med” att bli något högre än mellanchef.

Tja det vore väl bra, tänker jag. Om kvinnan i fråga stannar kvar och ”pallar med” för att hon verkligen vill – inte för att hon försöker leva upp till någon idé om vem hon borde vara. En rollmodell för mig är en person som har styrkan och förmågan att lyssna inåt och omsätta det han hör till ett liv som gör honom lycklig. För det gäller förstås inte bara kvinnor. Jag har fått flera mejl från killar som hämtar styrka från boken för att de ifrågasätter om det liv de lever verkligen är det liv de vill leva.

Många hinner bli sjuka på den resan innan de lyssnar ordentligt. Det är inget att skämmas över. Men om du inte är en av dem som blev sjuka så är det heller inget att vara stolt över. Det du borde vara stolt över är hur det blev sedan. Hur ditt liv ser ut idag: om du lever i sanning, är lycklig och gör andra människor lyckliga.

Jag stannade kvar minst ett år för länge på mitt jobb för att jag skulle visa att det gick. Som tjej. Jag ”pallade med” för länge och det var dumt. Det är klart att det är underbart om det finns fler kvinnor som blir lyckliga av att vara t ex VD:ar i stora företag. Och jag läser gärna en bok med en sådan huvudperson! Det råkar bara inte vara min.

Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste ”palla” (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde ”palla” – för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.

Kram på er.

PS. For the record, Johanna. Lisa har varken downshiftat, jobbat med bistånd eller bakat surdegsbröd. Det enda hon har gjort är att hon har blivit sjuk. Vad som händer i bok två vet du inte än!

PS2. Finns ingen länk till Aftonbladetrecensionen så jag la upp en bild här istället. Så kan ni öppna den och förstora den.

… och jag gillar Pocketshop!

Personalen på Pocketshop gillar Supernova…

Och så här fint skriver de:

Tack Nathalie och tack kompis-Calle som fotat fina bilder och skickat ner till mig i varmaste Afrika. För nu sjutton är det varmt. Svetten rinner bara jag sätter foten utanför dörren och hamnar jag mot förmodan i solen mer än en sekund får jag omedelbart lust att springa till närmsta pool och hoppa i med kläder och allt.

Lite skillnad mot Dalarnas minus tjugo som vi vande oss vid när vi var hemma…

Hej så länge!