Snuvad på konfekten?

I fredags fick jag en recension i Aftonbladet. Wow, tänkte jag. En helsida! Och tre plus får väl vara okej? Fyra hade känts roligare förstås, men ändå.

Sedan insåg jag att det var Johanna Ö på Bokhora som skrivit den.

Jag gillar Bokhora. Och jag tycker att Johanna Ö verkar både smart och kul. Men jag kommer ihåg att jag reagerade när jag läste hennes ursprungliga recension av Supernova. Den handlade nämligen väldigt mycket om henne. Johanna Ö har också varit konsult och jobbat massor. Mer än jag. Utan att gå i väggen.

Jaja, tänkte jag då. Skärp dig. Johanna Ö skriver kanske mer om sig själv än om boken, men so what? Du känner dig bara snuvad på konfekten. Och hon gillade ju ändå boken.

Men när jag läser recensionen i Aftonbladet reagerar jag igen. För nu är hon inte bara stolt, Johanna, över att inte ha blivit utbränd. Hon är arg. Hon tror att Lisa kommer att downshifta, byta både jobb och liv, och hon vill se en annan typ av rollmodell. En kvinna som stannar kvar i strukturerna och förändrar dem. Någon som kan ”utmana männen” och ”pallar med” att bli något högre än mellanchef.

Tja det vore väl bra, tänker jag. Om kvinnan i fråga stannar kvar och ”pallar med” för att hon verkligen vill – inte för att hon försöker leva upp till någon idé om vem hon borde vara. En rollmodell för mig är en person som har styrkan och förmågan att lyssna inåt och omsätta det han hör till ett liv som gör honom lycklig. För det gäller förstås inte bara kvinnor. Jag har fått flera mejl från killar som hämtar styrka från boken för att de ifrågasätter om det liv de lever verkligen är det liv de vill leva.

Många hinner bli sjuka på den resan innan de lyssnar ordentligt. Det är inget att skämmas över. Men om du inte är en av dem som blev sjuka så är det heller inget att vara stolt över. Det du borde vara stolt över är hur det blev sedan. Hur ditt liv ser ut idag: om du lever i sanning, är lycklig och gör andra människor lyckliga.

Jag stannade kvar minst ett år för länge på mitt jobb för att jag skulle visa att det gick. Som tjej. Jag ”pallade med” för länge och det var dumt. Det är klart att det är underbart om det finns fler kvinnor som blir lyckliga av att vara t ex VD:ar i stora företag. Och jag läser gärna en bok med en sådan huvudperson! Det råkar bara inte vara min.

Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste ”palla” (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde ”palla” – för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.

Kram på er.

PS. For the record, Johanna. Lisa har varken downshiftat, jobbat med bistånd eller bakat surdegsbröd. Det enda hon har gjort är att hon har blivit sjuk. Vad som händer i bok två vet du inte än!

PS2. Finns ingen länk till Aftonbladetrecensionen så jag la upp en bild här istället. Så kan ni öppna den och förstora den.

… och jag gillar Pocketshop!

Personalen på Pocketshop gillar Supernova…

Och så här fint skriver de:

Tack Nathalie och tack kompis-Calle som fotat fina bilder och skickat ner till mig i varmaste Afrika. För nu sjutton är det varmt. Svetten rinner bara jag sätter foten utanför dörren och hamnar jag mot förmodan i solen mer än en sekund får jag omedelbart lust att springa till närmsta pool och hoppa i med kläder och allt.

Lite skillnad mot Dalarnas minus tjugo som vi vande oss vid när vi var hemma…

Hej så länge!

Supernova i pocket – och lite annat

Hjälp, vad tiden går. Nu har jag varit i Sverige i tre veckor och inte hunnit skriva mer än högst en dag. Först var det den tillfälligt hyrda lägenheten för vår tre månader långa Sverigevistelse som skulle göras i ordning. Sedan var det Stockholmstripp för intervju med Anna Björkman för Family Living (jo, jag lovar. Ni kommer att fatta när ni ser bilderna – vårt hus är helt underbart spejsat.) Och den här veckan ska jag till Stockholm igen för att hålla föredrag för Handelskammarens nätverk för unga kvinnor i karriären.

Det ska bli skitkul. Men föredrag måste naturligtvis förberedas. Just nu har jag två A4-sidor med röd, mikroskopisk text och teckningar för att få någon ordning i det hela. Lite för långt, förstås, men så har jag ju inte filat på det än. Och vem vet, kanske glider det iväg åt något särskilt håll beroende på vilka som är där. Sånt är ju alltid härligt.

Inte så mycket att rapportera med andra ord. Träffar förlaget nästa vecka och går igenom lite grejer inför pocketsläpp. För i december/januari kommer Supernova i pocket! Omslaget ser lite annorlunda ut. Mer ”pocketaktigt” kanske? (Tror det betyder mer direkt, köpbeslut vad gäller pocket fattas ju så oerhört snabbt.) Tja, vad tycker ni?

Kontakt

Ibland är det ensamt att skriva. Särskilt här nere, i Tanzania, där jag bor sedan snart ett och ett halvt år tillbaka. I Sverige hade jag skrivarkollegor som jag träffade med jämna mellanrum, och världens bästa kompis tillika skrivarcoach (som egentligen inte är skrivarcoach men råkar vara bäst på det ändå) – och räckte inte det så kunde jag ju alltid springa upp på förlaget, lukta på nyutkomna böcker, skvallra med redaktör och förläggare och känna mig som en ”del” av någonting.

Jag älskar kontor. Det är lätt att göra det när man inte måste gå till ett.

Jag har fått en holländsk väninna här nere. Hon har varit mammaledig i snart två år och innan vi träffades hade hon planer på att återuppta sina ekonomistudier. Nu skriver hon på sin första bok. Visserligen är hon gladare än någonsin och säger att hon är evigt tacksam för all uppmuntran, men ibland undrar jag ändå om det inte var av ren självbevarelsedrift som jag peppade henne att börja skriva. Herregud, jag behöver någon att praaaaata med!

Kanske är det därför som jag börjar med den här bloggen. För att känna att jag har kontakt, med Sverige och med mina medmänniskor, kollegor och läsare. För ni har faktiskt blivit några stycken nu. Otroligt, men sant.

Hej så länge