Fredagskvällen i Dar es Salaam …

… började med modern dans. I tanzansk tappning. Haba na haba betyder Little by little och i första numret startade dansgruppen ute på gatan, för att sedan ”dansa sig in” till scen. Urkul. Improviserat.

Sedan fortsatte föreställningen, bl a med en dans som koreograferats av två unga, norska kvinnor som bor i Dar es Salaam.

Efter dansen gick Tim och jag till Barbecue House, inte långt från Goethe-instituet i Upanga. Charmigt, lokalt ställe med goda grillspett, streetish atmosfär och en galet stor fullmåne som lyste ner på oss från en afrikansk natthimmel.

Ibland älskar jag Dar es Salaam.

Kram på er

Crazy kanga

Jo. Gått sta och blitt lite knäpp. För lite shopping kanske (och det från en människa som ofta tycker det är ganska tråkigt med shopping). Allt är relativt. Hur som köpte jag några kangas för ett tag sedan (kangas är ett av de lokala tygerna). Sedan gick jag till skräddaren … och tja. Nu ser jag och sonen ut så här:

I vårt vardagsrum (Sonen med Wii-stickan i högsta hugg)

Kram på er

Tillbaka i Tanzania…

… är jag nu. Galet vad fem veckor går snabbt. Jag måste säga att Sverige visade sig från sin bästa sida och jag njöt av varje sekund. Av färskpotatis och sill, kvällsdopp och ljumma kvällar, av bastubad, Spotify och fotbolls-VM. Jag njöt till och med av Allsång på Skansen. En koncentrerad dos svenskhet, trots det käcka gulliga, sitter inte dumt om man har bott i Tanzania i tre år och börjar längta hem.

För det gör jag nog. Men nu ska jag passa på att njuta av allt det som är bra i Tanzania för till sist kommer vi ju hem och då kommer jag att längta tillbaka till evig sol, sandiga fötter och oväntade möten. Dessutom kommer jag att längta tillbaka hit.

Det här är vårt hus i Tanzania. Det påminner om en korsning mellan en båt, en beach bungalow och ett hus av Gaudi. Vad vi har hört byggdes det av en tysk på trettiotalet och han måste verkligen ha haft en förkänsla för runda former. Det är helt galet. Och helt underbart.

(Det ni ser till vänster är en veranda, helt inkapslad i myggnät. Sånt behövs här.)

Hej på er

(och alla mina varmaste tankar till Norge förstås. May the force be with you.)

Vatten

Ibland är Tanzania … tja. Tanzania. Det är vattenransoneringar och elransoneringar på löpande band, ibland flera gånger om dagen. I helgen hade vi så lite vatten att vi fick duscha genom att bada i poolen.

Fast då ska man ändå betänka att vi har en pool. Det har inte barnen runt hörnet. Häromdagen kom de in för att leka och hamnade till sist på baksidan, där de i vanliga fall inte brukar vara. Av någon anledning satte min man på duschen bredvid poolen, kanske för att tvätta något (jag var inte med). Försiktigt frågade ett av barnen: ”Samahani baba, naomba kuoga?” och när Tim nickade klädde de av sig snabbare än han hann sätta på duschen. Allihop. Och sedan stod de där, ett efter ett, och njöt av de ljumma strålarna som sköljde deras kroppar.

De har inte rinnande vatten hemma, än mindre än dusch. Det är det lätt att glömma bort ibland.

Kram på er

Baiskeli boy blir gravid

Vi har en kille som jobbar hos oss på söndagar. Jamali heter han. Han är stand-in för vår vanliga dagvakt/trädgårdsmästare/ poolskötare och bor i vanliga fall tvärsöver gatan där han sköter om ett obebott hus med tillhörande tomt. När han inte gör det reparerar han cyklar. Innan han hette Jamali hette han Baiskeli boy. (Baiskeli betyder cykel på swahili).

Jamali har en tjej. Hon blev gravid. Jag erbjöd mig att hjälpa till. Jamali såg på mig med bekymrade ögonbryn.

”Ja, alltså så att hon kan gå till doktorn.”

Jamali såg fortfarande lika förbryllad ut.

”Du vet, att föda barn kan vara farligt”, sa jag på min begränsade swahili. ”Hon måste till en doktor och ta prover och sånt. Vart ska hon föda?”

Jamali nickade mot huset tvärsöver gatan. ”Hemma”, sa han och log.

”Nej, det ska hon inte”, sa jag och log tillbaka. ”Hon ska föda på sjukhus. Jag kan betala.”

Jag väntade i någon sekund, men Jamali sa inget. Han såg bara obekväm ut och jag tänkte shit, nu har jag förolämpat honom. Hans stolthet eller hans förmåga att ta hand om de sina.

”Vi gör så här”, sa jag och hoppades att jag inte hade trampat alltför mycket i klaveret. ”Fråga henne vad hon vill. Vilket sjukhus hon vill föda på, och så kom tillbaka till mig.”

Jamali nickade och lommade iväg. Det gick några dagar, men jag hörde inget. Så nästa gång jag såg honom gav jag honom 50,000 (ca 300 spänn) och sa åt honom att ta sin kvinna till doktorn. Jamali tog emot pengarna, men såg om möjligt ännu mer obekväm ut. Jag berättade alltihop för min barnflicka, Hadidja.

”Men varför blir han inte glad, Hadidja?” frågade jag frustrerat.

Hadidja skrattade. ”Åh mama, han blir glad. Men han vet inte vad han ska göra med pengarna.”

Nu var det min tur att se förbryllad ut.

”Han vet inte varför man behöver en doktor när man är gravid. Jag vet. Jag har fött fem barn. Men Jamali … i hans by är det säkert ingen som går till doktorn.”

Jag skakade på huvudet. Jag förstod ändå inte. Det var inte förrän några dagar senare, när jag läste i en rapport att åttio procent av alla tanzanier aldrig går till doktorn i hela sitt liv, som det började gå upp för mig. Åttio procent. I HELA SITT LIV! Det är en helt gigantisk siffra.

Och jag som tyckte att jag hade ansträngt mig, försökt förenkla så att han skulle förstå. Och ändå, ÄNDÅ, låg där i bakgrunden mitt antagande om att vi hade samma referensramar. Är man gravid går man till doktorn. Man kan dö av att föda.

Jamali hade ingen aning. Han har aldrig varit hos doktorn.

När perspektiven ändras…

Det jag ska berätta nu är pinsamt. Eller nåt. Det är svårt att särskilja alla dubbla, trippla, komplexa känslor som ligger och skaver inuti när man bor här. Men here it goes:

Runt hörnet där vi bor ligger en liten by med fyra, fem små betonghus inklämda på en landbit mellan några större, finare hus. I de här små husen bor ca 15 barn med sina familjer. De är fattiga, men oftast glada, åtminstone utåt.

Sedan vi flyttade hit för två år sedan så brukar Sixten, min treåring, gå dit och leka tillsammans med vår tanzanianska barnflicka. I början inte så ofta, men ju äldre han blev, desto oftare ville han gå dit och spela fotboll eller sjunga ramsor på swahili. (Jo, lite stolt är man ju:)
Jag brukar följa med ibland. Det är en intensiv upplevelse, dels att hantera och försöka förstå alla barnen, men framförallt att hantera alla känslor som uppstår när man möter riktig fattigdom typ femtio meter därifrån man bor.

En dag hade vi varit där och lekt i nästan en timme, när jag sa att det var dags att gå hem. Barnen följde som vanligt med oss längs den nedsmutsade floden och över vägen fram till vår port. Halvvägs dit tog en femårig flicka min hand och frågade om de fick komma in på vår gård och leka lite. Trött, svettig och känslomässigt utmattad svarade jag genast: ”Inte idag. En annan dag.”

Men i nästa sekund slog det mig. Jag har varit på deras gård. I nästan en timme. Sixten är på deras gård flera gånger i veckan. Varför skulle jag vara välkommen på deras gård och de inte på min?

Och så tänkte jag på en artikel jag läste för längesen om män och vad de tar för givet gentemot kvinnor. Det handlade inte bara om det, utan också om etnicitet och klass. Jag kommer ihåg den såväl, inte exakt innehållet, men just att de som har fördelarna på sin sida är så omedvetna om att fördelarna existerar.

Och nu var jag en sån. Med fördel. Som tog för givet.

Fy fan vad jag skämdes. Behöver jag säga att jag släppte in barnen? De kom in och lekte i tjugo minuter och sedan gick de hem, glada för att ha fått bolla med en trekvartspumpad basketboll, åka nerför en långsam rutschkana och trampa på en alldeles för liten trehjuling.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Här några av kidsen, med mig och Sigge i bakgrunden. Det som pågår är fördelning av en korg med päron som vi hade med oss. Bilden ovanför är vid samma tillfälle. Visst är den fantastisk?
Foto: Carl Hamilton.

Tandvärk i Tanzania

Jag har en trädgårdskille här nere. Teso heter han. Egentligen är han inte bara trädgårdskille, han är dagvakt, poolskötare, chaufför och barnvakt också. Han är fantastisk med barn. Det är alla tanzanier. Man kan ge sin unge till vem som helst: tonårskillen med nedhasade jeans som hänger vid frukt- och grönsaksmarknaden eller den strikt uniformerade säkerhetsvakten på flygplatsen. Mycket praktiskt när man reser själv och behöver hjälp med att få med sig unge, vagn och sprängfyllda handbagage uppför den ickefungerande rulltrappan.

Snacka om kulturchock när man kommer till Arlanda. Där stirrar alla på en med 1) den låtsasblyga och skämmiga ”jag vet att jag borde men jag vågar inte för ingen annan vågar”-blicken, eller 2) ”få se nu hur du klarar situationen SOM DU SJÄLV FÖRSATT DIG I, HA HA!”

Det är då jag har svårt för svenskar.

Britter ler artigt och undrar med lågmäld röst om de inte ska hjälpa till litegrann. Amerikaner ler brett och med blickar av beundran hjälper de dig oavsett om du vill eller inte. Åtminstone så ger deras uppmuntrande YOU CAN DO IT-ögonkast dig tillräcklig energi för att av egen kraft lyfta från flygplatsen. Eller nej. Jag överdriver lite.

Men i alla fall. Det var hursomhelst inte det jag skulle berätta.

Teso alltså. En morgon i förra veckan knackade han på dörren och pekade på sin vänstra kind. ”Shida kubwa mama”, sa han.

”Aj då”, sa jag. ”Tandvärk?”

Teso nickade och jag gav honom 20 000 shilling (120 spänn), varpå han knatade iväg till den lokala kliniken. När han kom tillbaka frågade jag vad de hade gjort. Han pekade på sin högra bakdel, sa ”Aow, aow” och visade mig två pillerkartor med penicillin.

Hm, tänkte jag.

Nästa dag hade Teso fortsatt ont och gick tillbaka till doktorn. När han kom tillbaka frågade jag återigen vad de hade gjort. ”De bytte medicin”, sa han och visade mig nya pillerkartor.

”Men gjorde de inget åt själva tanden?” sa jag.

”Jodå”, sa han och log. ”De sa åt mig att byta tandkräm.”

”Tandkräm?”

”Ja, från Whitedent till Colgate.”

Herregud, tänkte jag och gick in och ringde den privata kliniken för att fråga var Dar es Salaams bästa tandläkare fanns. Nästa dag var Tesos tand utdragen och smärtan nästan borta.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Teso är killen längst till höger. Observera att han har ett linne som det står Kings på!

Vad är väl en bokmässa när man kan gå på bröllop i Tanzania?

Nej. Jag är ju inte på bokmässan. Har jag redan sagt det? Nåväl. Jag fick gå på bröllop istället. Tanzania-style.

Det började klockan sju. Det innebar att det började klockan nio. Innan dess satt vi i rader av plaststolar med cola, fanta, sprite eller den lokala ingefärsläsken stoney tangawizi och tittade på barnen, kvinnorna och gummorna som då och då gick upp och dansade till den dånande musiken. Den yngsta var knappt två.

Bruden och hennes tärna, klädda i grönt och vitt, kom in med glittrande håruppsättningar och välmanikyrerade naglar. De gick sakta i en halvdansande, gungande gång, och efter fem minuter satte de sig på ett podium med gröna ballonger och flimrande ljusgransbelysning.

Jag hade ätit innan jag gick dit. Det var tur.

Egentligen var det kanske inte det att det var så väldigt många ceremonier. Långa presentationer av alla familjemedlemmar (inklusive bossi kwa mama, det vill säga jag), en nattvardsliknande grej där bruden knäböjande ger tårta (!) till de viktigaste familje-medlemmarna, flera tal och så förstås alla presenter som skulle avlämnas – allt under ackompanjemang av en livlig MC och hans DJ-kompanjon. Nej, det var snarare det att varje punkt på programmet liksom t ä n j d e s ut så länge som möjligt. Som det här med gången. När vi skulle lämna presenterna gungade vi också fram, sakta sakta, till bordet framför bruden och hennes tärna, och när vi var klara gungade vi tillbaka till våra platser.

Tre minuter istället för en.

Matdags blev det inte förrän halv tolv, men jag ska inte klaga. Det där gungandet var ändå rätt så mysigt.

PS. För er som är intresserade kan jag berätta att ett bröllop i Tanzania består av tre delar: kitchen party (enbart för kvinnor), send off (hej då till bruden, fest som ordnas av brudens familj) och själva bröllopet (kyrka och fest som ordnas av brudgummens familj). Gårdagens galej var send off.

Att hjälpa en, men inte alla

I lördags morse knackade det på porten till vår trädgård. Utanför stod ett tiotal barn i olika åldrar med minst dubbelt så många hinkar.

”Please”, sa de. ”Hamna maji. We like water.”

Jag for med blicken över barnen. Vår son, Sixten, brukar leka med ungarna i byn runt hörnet, men de barnen känner jag igen. Jag vet till och med vad de flesta heter (Omar och Omar är mina favoritkillar). Det här var inte samma barn. De måste komma ganska långt bortifrån, tänkte jag medan jag funderade på hur jag skulle göra.

Jag pekade på grannfastigheten, där ingen bor och där vakten alltid brukar släppa in byborna för att hämta vatten. ”Na hapa, hamna mtu?”

Barnen skakade på huvudet.

”Ok”, sa jag. ”Karibuni. Welcome.” Och så öppnade jag porten och visade dem var vattenkranen fanns. För det är klart att jag måste hjälpa till. Utan vatten kan de inte laga mat, koka dricksvatten och tvätta sig. Utan vatten kan man inte leva.

En halvtimme senare var de klara och lilltjejen på fem år lyfte en tjugolitersdunk och satte den resolut på sitt huvud. Sedan tackade de hjärtligt och traskade iväg uppför gatan.

En timme senare knackade det på porten igen. Den här gången tog vi vattenslangen och drog ut den till porten.

Fyra timmar senare hade halva byn kommit till vår port.

Fem timmar senare sa vi: ”Pole, hamna maji. Sorry, water finished.”

Och så stängde vi porten.