Nu är jag klar! Igen…

Jo, jag har sagt det förut. I slutet på november. Stolt som en tupp la jag sista handen vid manuset och skickade in det till min förläggare.

Sedan kom det tillbaka. Inte rent fysiskt alltså, men tja, ni förstår. Ett samtal från förläggaren och ett mejl någon vecka senare förklarade att jag måste skriva om. Inte allt förstås, för mycket var ju bra, men karaktärerna behövde fördjupas, några avsnitt förkortas och några relationer intensifieras.

Jaha.

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha förstått att det återstod en tuff redigering. Det gör det ju för de allra flesta. Och framförallt borde jag ha gjort som jag gjorde förra gången. När jag skrev Supernova använde jag mig av flera goda vänner som hjälpte mig att utveckla manuset, under tiden och efteråt. När sedan manuset var klart behövde det inte så mycket arbete. Den här gången hoppade jag det. Med resultatet att jag ändå varit tvungen att göra det i efterhand:)

Fast jag försöker också påminna mig om att den nya boken har varit betydligt svårare att skriva än den första. Kanske inte rent emotionellt, men hantverksmässigt. Det är ingen klassisk drama av typen uppgång och fall som det var med Supernova, det är mer … en resa. Ett sökande. Och det tar sig över flera kontinenter.

Ibland tänker jag att jag var vansinnig som valde ett så svårt projekt för uppföljaren om Lisa, men samtidigt … vi är alla sökare. Särskilt under åren mellan tjugo och trettio, där vi kommer ut från skolor och universitet och försöker hitta vår plats och mening med livet. Jag tycker det saknas berättelser om sökandet, om vår längtan, efter kärleken och framförallt efter oss själva. Så jag skrev en (till). Och nu är den klar.

Fast klar och klar, förresten. Nu ska den ju till förläggaren igen – och sedan är det ju dags för superredaktören att sätta sina tänder i den. Och då blir den ju klar igen.

Kram på er

Bekännelser

Jaha. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån. Men inte jag inte, nej då. Jag trodde jag skulle kunna ta det lugnt och städa och mysa och hinna göra roliga saker…

När jag hade skrivit klart förra boken (Supernova) så var jag höggravid. Mitt första möte med Eva Gedin på Norstedts ägde rum med en ammande treveckorsbebis i famnen. Så det är klart att jag inte hade någon tid med ångest då. Jag hade fullt sjå med att fatta hur fasiken man var mamma.

Nåja. Nu kan jag i alla fall avslöja att sambandet mellan tid och ångest efter att jag har skrivit klart ser ut så här:

Varför? Därför att jag tittar på er. Ni andra. Ni som skriver, ni som läser, ni som jobbar. Fasiken vad produktiva ni är. Och smarta. Och vad ni säljer bra! Utomlands till och med, åh herregud, varför har inte jag sålt till utlandet? Är jag inte tillräckligt begåvad? Skriver jag inte tillräckligt bra? Och hur ska man egentligen försörja sig när man flyttar hem till Sverige och måste dra in stålars till ett förbaskat miljonersmiljonershus i förorten i Stockholm?

Nähä. Så här kan vi inte ha det.

På torsdag åker jag till Zanzibar på minisemester med familjen. På måndag börjar jag skriva igen.

Så kan det gå.

Boken är klar! (och hur det kommer sig att andra halvan gick så fort)

Nu har jag skickat in den. Romanen. Bok nummer två: uppföljaren till Supernova. Den blev lång, kanske lite längre än jag hade trott men inte så mycket. Förra boken var 115,000 ord, den här är 119. Och än vet vi ju inte vad förlaget kommer säga…
 
Det gick fort på slutet. Så kan man säga. Efter flytt till Afrika, en till graviditet och en massa strul med hälsan så hade första hälften tagit två och ett halvt år. Andra halvan tog fem månader. Kanske berodde det på att jag blev så förbannad i våras när jag inte kunde jobba på fyra månader pga en energiutplånande bronkit. På att jag därför bestämde mig. Hundra dagar och tvåhundra sidor. Det klarar jag. Och det gjorde jag – med besked.

Det är intressant det där med mål. Före i våras hade jag inte haft några mål förutom att skriva varje dag – och jag ville heller inte ha några. Jag var rädd för dem, rädd för att jag skulle känna mig misslyckad och tappa självförtroendet. Men nu har jag provat. Nu vet jag att det funkar. I alla fall om målet är lagom ambitiöst.

Jag har försökt att fundera över vad exakt det är i skrivandet jag har ändrat. Jag tror att det är ingångarna. Förut har jag alltid velat ha ingången till en ny scen eller ett nytt kapitel perfekt innan jag kunnat skriva vidare. Nu skiter jag i det – om inte ingången kommer som jag vill ha den fortsätter jag bara med det som händer sedan – och inte sällan kommer något längre ner i texten som jag sedan kan flytta upp och använda som början på scenen. På det viset fastnar jag mer sällan – och då går det förstås fortare.

En annan sak som jag gör nuförtiden är att slarvskriva ett flöde. Ibland när jag är för trött så orkar jag inte ”skriva ut” allting, men har ändå en idé om vad jag vill att scenen ska handla om, hur dialogen ska låta etc. Då skriver jag ibland bara ner det flödet raskt som sjutton – och så nästa dag är det mycket lättare att sätta sig ner och skriva scenen på riktigt.

Häftigt när man utvecklas, när man blir bättre. Det är så svårt att veta annars, jämfört med andra jobb. Kram på er

Vad är det här för ett hus?

Ibland ritar jag lite också. I första boken (Supernova) skissade jag till exempel upp flamingosviten som Lisa och Mattias bor i London (på det påhittade hotellet The Ark:) Nu har jag sketchat layouten på ett hus:

Men tänker förstås inte avslöja vilket. Det får ni förhoppningsvis läsa om snart…

Idag har jag påbörjat ett nytt papper med kurvor och pilar. Det ryms åtta kapitel på ett papper och jag har ritat in ett. Det betyder att det finns sju kapitel kvar… Ska det bli det sista?

Kanske det. Inte ens jag vet:)

Kram på er