Brev till mig själv för 16 år sedan

Jag hittade den här gamla krönikan som jag skrev i våras och jag tänkte jag skulle dela med mig av den till alla systrar och bröder som springer för fort. Kram på er.

Till Marika, 27

Jag ser hur du springer. Jag ser hur du kämpar. Och jag minns hur kul det var i början: första jobbet, alla roliga projekt, alla viktiga arbetsuppgifter. Kundmöten, presentationer, deadlines.

Men jag minns också hur spänt det var. Uppskruvat. Du slappnar liksom aldrig av. Arbetsuppgifterna tar aldrig slut, mötena ligger kant-i-kant, och du har ju så höga krav på dig själv. Allt ska vara perfekt, ner i minsta detalj. I början var det förstås roligt att vara duktig, men sedan har det väl mest blivit ett prestationsfyllt måste? Och den där adrenalinruschen som kan vara så oemotståndlig, har inte den omvandlats till ett konstant kortisolpåslag som sakta men säkert börjar förändra din personlighet?

Men allt det där vet du förstås inte än.

Så, kära Marika. Jag skulle vilja säga några saker till dig innan det är för sent.

Du behöver inte lyckas enligt någon annans måttstock. Just nu tror du att du ”måste” jobba med vissa saker på en viss nivå. För att du har pluggat, för att du hade höga betyg, för att du kan. Du måste ingenting. Framgång finns inte. Det enda som är viktigt är att du lever ett liv som gör dig lycklig. Om det innebär att du vill montera skalbaggar hela dagarna ska du göra det, oavsett vad andra tycker och vad det gör med din självbild (det senare är ofta det svåraste att hantera).

skalbagge

Prioritera att lära känna hela dig. Du tror att du känner dig själv, men det gör du inte. Inte på riktigt. Du har haft så fullt upp med att prestera och hitta din plats i tillvaron de senaste sju åren att du har glömt bort viktiga delar av dig själv. Hon som gillade att skriva poesi, vart tog hon vägen? Och hon som ville lära sig spanska i Sydamerika?

När man har fullt upp hinner man ofta inte känna efter vad man tycker och känner om små och stora saker i sitt liv. Ta dig tid att stanna upp och bara vara. Låt känslorna komma, låt lusten styra. Gör en sak i veckan som du gillade att göra i din barndom, till exempel sjunga i kör. Måla. Skriv.

Behandla dig själv som din bästa vän. Om du tänker efter hur du behandlar dig själv med avseende på att respektera dig själv och din kropp, skulle du vilja vara vän med dig då? Behandlar du dig själv med omtanke och kärlek? Vill du dig väl? Nej, jag trodde väl inte det. Innerst inne kommer du längst ner på priolistan, även om det utåt sett kan se ut som om du kommer först. Men det du visar upp utåt är ju inte du. Inte helt och hållet. Det är kärnan i dig du måste respektera och älska.

Bli sämre på jobbet. Det är vetenskapligt bevisat att kvinnor undervärderar sina insatser och killar övervärderar dem. Kom ihåg det. Prestera sämre. Gör inte klart en uppgift, gör ett utkast som du stämmer av och sedan gör färdigt. Gå till möten sämre förberedd (strukturera dina tankar på vägen dit istället för två timmar innan). Våga prova. Låt det dock inte gå ut över arbetsglädjen. Det är viktigt att känna att det är roligt att jobba. 

Ät, sov, träna och var i naturen och vattnet. Utöver bra relationer är detta dina skydd mot stress och utbrändhet. Ät bra, gärna ekologisk mat, sov tillräckligt och träna minst en gång i veckan, helst flera. Försök vara i naturen så ofta du kan. Blir du stressad, ta en timeout och spendera en halvdag i vatten. Det funkar!

vattendroppe

Trots allt vill jag att du ska veta att jag är stolt över dig. Stolt över att du brinner för det du gör, stolt över att du vill göra skillnad. Du måste bara försöka hitta en balans och ta dig själv på allvar. Du är värd det, även om du inte förstår det själv just nu.

Och du. Skiter det sig (vilket det kan göra ändå), så ska du veta att loppet inte är kört. Man lär sig av allt man går igenom, och måste du få en käftsmäll av livet för att fatta så måste du. You get what you need, not what you want. Vissa människor behöver en tillsägelse, andra behöver en rytning, och ytterligare andra behöver just en käftsmäll. Du kanske är den tredje typen. Det är okej. Jag älskar dig ändå.

/Marika, 43

Om Ritorno och alltings skröplighet

Har haft en helvetisk vecka. Inflammation i nacken. Ont så in i bängen. Och så i natt: relief. Det började kännas lite bättre. Gick till naprapaten igen. Glad. Det är så skört, det här med hälsan och livet. Jag visste ju det. Jag har ju varit utbränd och deprimerad.

Ibland krävs det en nackinflammation för att bli påmind.

Jag gick till Ritorno efteråt. Det är som terapi. Ett ställe som aldrig ändras. Jag har varit där av och till sedan jag var sjutton. Ritorno rotar mig. Får mig att minnas vem jag är och vad som är viktigt. När jag var sjukskriven för utmattning var det hit jag gick och skrev mina dikter.

ritorno

Vilka dikter undrar ni nu.

Jo, när jag var sjukskriven satte min terapeut mig på att skriva dikter. För att hitta tillbaka till lusten, till nåt jag gillade i barndomen. Det var inte prestationsinriktat, jag skulle inte ens visa dikterna för henne (något jag tyckte var lite jobbigt eftersom jag ju gärna vill ha beröm, duktig flicka som jag är:) Det blev några dikter. Jag gav dem samlingsnamnet Vidbränd. Här kommer en av dem:

Vårdplan
Jag befinner mig i en vårdplan
som inte är färdig
som inte påbörjats 
som nästan inte finns
Vårdplan
Världsplan
den allmänna ordningen
Arbetsplan
Fotbollsplan
hur hamnade jag här?
Springer framåt bakåt
runt runt runt
Letar efter bollen
tror att det är match
Fintar och skjuter
utan boll
utan kontroll
utan bollkontroll
eller självkontroll 
Springer på kanten
och tror att jag är forward
Jaha ja. Och bara för att jag är så självutlämnande idag så lägger jag in en fullkomligt motbjudande bild på mig själv inne från Ritorno. Så kan man också se ut en dag som denna.

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Puss på er

Det är lite struts över det hela

Hade glömt, men nu kom jag ihåg. Här är fjärde inlägget jag skrev till Norstedtsbloggen december 2009:

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att föreläsa för ett nätverk som heter Unga Affärskvinnor 09. Höggravid, snorig och flåsande stod jag i Linklaters matsal och tittade ut över ett sjuttiotal tjejer och min första tanke var: herregud vad snygga de är! Var man verkligen så där snärtig när man var runt tjugosju och hade kommit ett par år in i karriären? Är alla tjugosjuåringar så där snygga nuförtiden – eller är det fortfarande så att man måste vara attraktiv som kvinna för att komma någonstans?

Hur som. Temat var Att våga & Balans i livet och jag berättade om min resa från Handels och framgångsrik karriär som managementkonsult till utbränd, sjukskriven i två omgångar – och vägen tillbaka och in i skrivandet. Lite försiktigt påpekade jag att så mycket Våga vette sjutton om det var fråga om: jag hade ju inget val. Det enda som gjorde mig friskare var att följa lusten och hjärtat och de pekade bara åt ett håll.

Men det är klart. Lite stolt är jag väl över att jag vågade tro på min historia. Att den inte bara skulle räcka till och beröra andra människor, utan också att den behövdes. För visst var det den tanken som gjorde att jag fortsatte – trots att det tog betydligt längre tid än jag hade trott. Och det är också den tanken som gjorde att jag blev så otroligt rörd över kvällens fortsatta diskussion.

Någon frågade hur företaget jag jobbade på reagerade när jag blev utbränd. Jag svarade att de nog gjorde så gott de kunde på den tiden (det här var i slutet av nittiotalet när kunskapen om utmattning var dålig överallt), men att jag hoppades att både beredskapen och de preventiva insatserna var bättre nu. Att jag i och för sig erbjudit mig att komma dit och föreläsa om tidiga varningssignaler och att de inte nappat, men att det ju inte behövde betyda något. De kunde ju ta dit någon annan.
”För det måste de ju nästan göra”, tillade jag och tittade runt i publiken med höjda ögonbryn. ”Eller hur? Jag menar, det måste ju ha blivit bättre?”
Det blev alldeles tyst i lokalen. De unga kvinnorna tittade på varandra.
”Nja”, sa någon och skrapade lite med foten på golvet. ”Inte så särskilt.”
Folk nickade och för en sekund blev jag alldeles vimmelkantig. Vad menade hon? Jag tog en klunk vatten och bad dem berätta. Och det gjorde de. De berättade om machokulturer som fortfarande råder, där man inte kan visa någon svaghet – och där öppna diskussioner om hur man undviker utmattning är just ett tecken på sådan svaghet. ”Det är männen som är chefer”, sa en. ”Männen vill inte prata om sådant här.” Medhållande mummel. ”Det är lite struts över det hela”, sa en annan. ”Man stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.”
Jag skakade på huvudet. Hur var det möjligt? Det kunde ju inte ha gått tio år utan att det hade hänt någonting?
Men det kunde det. Jag tittade runt på de unga, snygga, högpresterande kvinnorna och mitt hjärta ömmade för deras liv, deras självkänslor, deras framtid. Och jag tänkte: om min bok kan ge något till de här människorna så är det allt jag behöver. Inget mer.
Inget mer.
Kram på er