Simona Ahrnstedts köksluckor!

Skrev ett inlägg om kurvor och skrivverktyg och fick en massa respons! Bland annat berättade kollegan Simona Ahrnstedt om hur hennes process ser ut. T ex att hon gör mycket research och har en särskild inspirationspärm för varje bok. Ser döläcker ut!

Men det roligaste var ändå hennes post-itlapppar. De sitter på luckorna i köket och om jag förstått det rätt representerar varje lapp en sak att fixa i omarbetninsgprocessen hon är inne i:

Simona berättar också att hon jobbar kapitelvis och att hon först tänker ut början och slutet innan hon fortsätter med resten av innehållet. Så gör jag också. Och jag gör likadant med alla scener i kapitlet (ett kapitel kan bestå av en-fem scener ungefär). Dessutom jobbar jag mig hela tiden fram till en milstolpe, en extra viktig händelse i historien. En sådan brukar inträffa ungefär var åttonde kapitel. Så man kan säga att jag jobbar med dramatiska enheter på tre nivåer: scen, kapitel och milstolpe.

Däremot brukar Simona hålla sina kapitel ungefär lika långa (ca 2500-4500 ord). Det gör nog inte jag. Det kortaste i nya boken har 43 ord. Det längsta 3252.

Spännande att läsa om hur andra gör! Tack Simona.

Marika

Kurvor och pilar – så här gör jag när jag skriver. Hur gör du?

När jag är klar med några kapitel får jag sätta mig ner och rita kurvor. Jag älskar att rita kurvor. Kurvorna går upp eller ner beroende på hur stor del av handlingen som handlar om en viss tråd. Och som ni kanske kan se så har handlingen i en särskild tråd (kärlekstråden) precis peakat. Det betyder att en sorts klimax har skett. Och att en ny eller omdefinierad målsättning måste utstakas. Det kanske låter programmatiskt. Det är det inte, det mesta sker intuitivt och det är först efteråt som jag inser att det följer ett visst berättarmönster.

Men det var inte det jag skulle prata om. Det jag skulle prata om var mina kurvor och mitt verktyg för att följa handlingen. Nedanför själva kurvorna skriver jag kapitlets namn och en kort beskrivning av varje scen. Varje scen får en prick. Det är betydligt lättare att hitta en särskild händelse i boken genom att scanna de här beskrivningarna än att bläddra i Word på datorn.

Under scenbeskrivningarna gör jag sedan en stor cirkel där jag försöker sammanfatta själva kontentan av kapitlet. Vad är den största take-awayen liksom? (Och ja, ge mig ett annat ord för take-away så använder jag det). Bra för att få en känsla för övergripande utveckling av storyn.

Under cirkeln ritar jag sedan pilar. Pilarna avser huruvida utvecklingen i välvalda dimensioner går upp eller ner för huvudkaraktären Lisa. Mina dimensioner just nu är 1) Mening karriär/liv, 2) Jobb/projekt, och 3) Kärlek/sex. Och under detta citerar jag sedan sista meningen i kapitlet. Varför då? Jo, för att sista meningen oftas andas undertexten eller känslan i hela kapitlet. Och till sist gör jag anteckningar om det är något särskilt jag måste komma ihåg. Till exempel om jag håller på att bygga upp en gåta, så skriver jag vilka hintar som givits i kapitlet som har med gåtan att göra.

Jaha. Det var mitt verktyg. Riktigt coolt vore det förstås om jag använde det för att planera i förväg, men det är inte sant. Den processen är betydligt mer kaotisk, men jag gillar det här verktyget för att summera upp och ha koll på vad som händer. Hur gör ni? Använder ni också er av liknande metoder?

Nyfiken i en strut:)

Marika