Förlåt!

Igår gick jag in på min blogg och av någon anledning klickade jag på mejllänken. Kanske för att kolla om den funkade, det var så längesedan jag la in den där länken.

Länken gick till mitt gmailkonto. Oj då, tänkte jag. Jag som inte tittat på mitt gmailkonto på månader (jag hade liksom glömt bort att det fanns mitt i nybebisbestyren). Äh, det gör nog inget, tänkte jag vidare. Det är nog ingen som klickar på den där länken.

Och så gick jag in på kontot.

Det var som en försenad julklapp. I inboxen fanns flera mejl från läsare som hittat mig via bloggen. Jag blev så otroligt glad. Lyssna på det här:

”Hittade just din blogg av en slump och kan bara inte låta bli att skriva till dig. Anledningen är att du mellan nyår och trettonhelgen gav mig årets, kanske årtiondets, läsupplevelse.”

Eller det här:

”En smärtsamt igenkännande men också underhållande, insiktsfull och väldigt varm berättelse. Supernova var riktigt riktigt bra och jag ville bara skicka en rad och berätta just det. Att din bok kröp under skinnet på en prestationsprinsessa som mig och blev som en klok kompis som jag bara inte ville lägga ifrån mig.”

Jo, jag har fått läsarmejl förut. Ganska många till och med. Men det var något särskilt med att öppna inboxen och få flera stycken så oväntat och på en gång.

Fast det ursäktar ju ingenting. Jag ber SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT för att det tog så lång tid att svara. Det var inte meningen. Förlåt.

Marika