När perspektiven ändras…

Det jag ska berätta nu är pinsamt. Eller nåt. Det är svårt att särskilja alla dubbla, trippla, komplexa känslor som ligger och skaver inuti när man bor här. Men here it goes:

Runt hörnet där vi bor ligger en liten by med fyra, fem små betonghus inklämda på en landbit mellan några större, finare hus. I de här små husen bor ca 15 barn med sina familjer. De är fattiga, men oftast glada, åtminstone utåt.

Sedan vi flyttade hit för två år sedan så brukar Sixten, min treåring, gå dit och leka tillsammans med vår tanzanianska barnflicka. I början inte så ofta, men ju äldre han blev, desto oftare ville han gå dit och spela fotboll eller sjunga ramsor på swahili. (Jo, lite stolt är man ju:)
Jag brukar följa med ibland. Det är en intensiv upplevelse, dels att hantera och försöka förstå alla barnen, men framförallt att hantera alla känslor som uppstår när man möter riktig fattigdom typ femtio meter därifrån man bor.

En dag hade vi varit där och lekt i nästan en timme, när jag sa att det var dags att gå hem. Barnen följde som vanligt med oss längs den nedsmutsade floden och över vägen fram till vår port. Halvvägs dit tog en femårig flicka min hand och frågade om de fick komma in på vår gård och leka lite. Trött, svettig och känslomässigt utmattad svarade jag genast: ”Inte idag. En annan dag.”

Men i nästa sekund slog det mig. Jag har varit på deras gård. I nästan en timme. Sixten är på deras gård flera gånger i veckan. Varför skulle jag vara välkommen på deras gård och de inte på min?

Och så tänkte jag på en artikel jag läste för längesen om män och vad de tar för givet gentemot kvinnor. Det handlade inte bara om det, utan också om etnicitet och klass. Jag kommer ihåg den såväl, inte exakt innehållet, men just att de som har fördelarna på sin sida är så omedvetna om att fördelarna existerar.

Och nu var jag en sån. Med fördel. Som tog för givet.

Fy fan vad jag skämdes. Behöver jag säga att jag släppte in barnen? De kom in och lekte i tjugo minuter och sedan gick de hem, glada för att ha fått bolla med en trekvartspumpad basketboll, åka nerför en långsam rutschkana och trampa på en alldeles för liten trehjuling.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Här några av kidsen, med mig och Sigge i bakgrunden. Det som pågår är fördelning av en korg med päron som vi hade med oss. Bilden ovanför är vid samma tillfälle. Visst är den fantastisk?
Foto: Carl Hamilton.

3 reaktion på “När perspektiven ändras…

  1. Hej Marika!
    Vad glad jag blev over din kommentar pa mig blogg! Och lite overraskad!

    Jag bor ocksa har i Dar es Salaam, sedan februari 2008. Nu har jag en massa fragor till dig, sa jag slanger ivag ett mail till din Gmail istallet.

    Och det du namner ovan…det kanner jag igen. Man kommer pa sig sjalv ibland. Men det kanns skont anda, for da ar man medveten om det i alla fall, och kan forhindra det i framtiden.

  2. Hej Marika! Jag känner inte dig men då jag drabbades av den stora tanzania- längtan härom dagen och då hamnade jag på din blogg. Jag bodde i Dar (uppe vid Leaders Club) mellan 05-09 och känner så väldigt mkt igen mig i vissa upplevelser, särskilt denna om att leka på andras ”gård”. Jag har varit hemma i Sverige nu i ca 3 år, och kan jag säga något specifikt om min längtan tillbaka så är det till den helt förutsättninglösa generösiteten, öppenheten och nyfikenheten man kände med ”vanligt” folk. Så gör dig själv en tjänst även då man är urtrött – öppna portarna för den fantastiska omvärld du har där nere!

Kommentarer inaktiverade.