Releasefest: glädje och blommor!

Herregud. Jag hade helt missat det här med att folk tar med sig blommor. Och choklad. Och presenter. Jeesus people, vad generösa ni är! Så här har det sett ut hemma hos mig i två veckor.

Öppna spisen dagen efter releasefest!

Öppna spisen dagen efter releasefest!

Annars kanske ni minns att jag hade lite ångest inför releasen. Att jag delvis ville gå och gömma mig:) Som tur var gjorde jag inte det. Visst var jag nervös, men kvällen bestod till 95% av glädje och 5% av frustration över att jag inte hann prata med alla som var där. Det jag hann säga var typ: heeeej! och hej dåååå! och däremellan signera en massa böcker.

Glada killar och tjejer: Martin Beskow, jag och Anna Furumark

Glada killar och tjejer: Martin Beskow, jag och Anna Furumark

Jo. Jag fick ett tal också, från Cina, min förläggare på Massolit förlagsgrupp (tack Cina!). Och så höll jag ett. Som dels försökte beskriva den långa resan jag haft med Projekt längtan, men som mest av allt gick ut på att tacka min man, Tim. Utan honom hade nämligen inte boken funnits. Och den tacksamhet jag känner går inte att uttrycka i ord, så det blev rätt känslosamt. Typ tårar och grötig hals.

Jag håller tal på Sven-Harrys

Jag håller tal på Sven-Harrys

Men det var okej. Bland vänner är allt sånt okej. Och bland vänner befann jag mig denna kväll, både hos er som kunde komma och er som var där i tanken. Och er som jag inte kunde bjuda pga platsbrist på Sven-Harrys, er bjuder jag nästa gång och hoppas innerligt att ni vill komma! Här kommer lite mingelbilder:

Mingelbild!

Mingelbild!

Jenny Sigurs och Helena Ehnbom, med Ulla Svensson och familjen Tribbelhorn i bakgrunden!

Jenny Sigurs och Helena Ehnbom, med Ulla Svensson och familjen Tribbelhorn i bakgrunden

Här pratas det nog Afrika! Love Theodossiadis och familjen Rejler-Arvidsson

Här pratas det nog Afrika! Love Theodossiadis och familjen Rejler-Arvidsson

Älskar den här bilden! Maria Forssén och Pontus Bergdahl samt Martin Forsström längst till höger.

Älskar den här bilden! Maria Forssén och Pontus Bergdahl samt Martin Forsström längst till höger

Tim med min kusin Ann Lindskog

Tim med min kusin Ann Lindskog

LitteraturMagazinet's in da house! Med bl a Emma Kreu

LitteraturMagazinet’s in da house! Med bl a Emma Kreu

Stämningsfullt med Marika Khodr:)

Stämningsfullt med Marika Khodr:)

Powertjejer i kubik: Louise Lundborg Hedberg, Sophie Belfrage Becker och Sara Laurell

Powertjejer i kubik: Louise Lundborg Hedberg, Sophie Belfrage Becker och Sara Laurell

En pigg Robert Mellberg gafflar med Fredrik Cassel

En pigg Robert Mellberg gafflar med Fredrik Cassel

Micke Storåkers med Marcus Ehrström och Lo Bäckström!

Micke Storåkers med Marcus Ehrström och Lo Bäckström

Jag och Nina Larsdotter från Litet förlag, lite rödmosiga i ansiktet

Jag och Nina Larsdotter från Litet förlag, lite rödmosiga i ansiktet

Kram på er och hoppas ni gillar boken. Gör ni det får ni gärna spread the love till vänner och bekanta. Sådant betyder mycket:)

PS. Tack snälla Victor Forsberg och Elsa Kusoffsky för bilder!

Solidaritet, vad är det?

Sitter i bilen och lyssnar på radion. Om rumäner som ska vräkas i Sollentuna och en svensk demonstrant som säger: ”Jamen, om vi säger att vi är medborgare i EU så måste vi väl bete oss därefter och ta hand om dem? De är ju också medborgare i Europa.”

Och jag börjar gråta. Kanske beror det på att jag är så trött efter två veckors intensivt boksläpp parallellt med jobb och småbarnsförälderliv. Kanske beror det på att han sätter fingret på något som ligger mig så varmt om hjärtat. Solidaritet. Vad är det, egentligen?

Jag går ut ur bilen och går till bankomaten. Bredvid bankomaten sitter en mörkhårig kvinna och ber om pengar. Jag har sett henne förut. Jag har gett pengar till henne förut. Hon har ett vackert leende. Och kanske beror det på radioinslaget, men när jag stoppar kortet i automaten tänker jag plötsligt: ”varför ger jag henne bara några kronor? Varför ger jag henne inte en hel hundralapp? Det har jag väl råd med?”

Och i nästa sekund ser jag mig själv gå fram till henne och ge henne en hundralapp. ”Tack”, säger hon och ler. ”Jesus”. Och jag håller på att börja böla igen. För vad är det som gör att det är svårare att vara solidarisk på hemmaplan än mot tsunamioffer långt borta? Eller varför är det självklart att sätta in pengar till fattiga barn i Afrika, och samtidigt vräka de som finns här hemma?

När jag bodde i Tanzania var det självklart att ha anställda i huset. ”Det är ett sätt att hjälpa” och ”man anställer så många man har råd med” var min devis, tillsammans med så många andra utlandsstationerades. Men när jag kommer tillbaka till Sverige upptäcker jag till min förvåning att det fortfarande finns de som anser att det är att utnyttja människor att anlita städhjälp. Att man ska ta hand om sin egen skit, liksom.

Och jag tänker: varför då? Varför anses det vara ”fult” att anlita folk här hemma, medan det är ”fint” att anlita folk i Afrika? Varför är det skillnad på fattigdom och fattigdom? Vad är solidaritet? Egentligen?

140313 tiggare

Over and out från en känslomässig torsdag.

Puss.

Intervju i P4 Radio Dalarna

Nu kommer allt i fel ordning, jag vet. Releasfesten hände ju före den här intervjun, men det kan inte hjälpas. Jag hinner inte med!

Så nu lägger jag ut den. Intervjun. Den är lite plågsam i början för jag pratar så fort och säger liksom var fjärde sekund, men efter ett tag lugnar det ner sig. Och då är det väl ändå okej:)

Om utbrändhet och bistånd. Har vi ”rätt” att hjälpa så fort andan faller på? Och vem hjälper egentligen vem? Bland annat:)

om-marika2

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5802338

Ha det gott!

Releasefest: glädje eller ångest?

Okej. Jag vet att jag borde vara överlycklig över att jag har releasefest för min nya bok imorgon. Att den äntligen kommer ut. Att jag (faktiskt) har gjort det igen. För gudarna ska veta att det inte alltid var lätt.

Och visst är jag glad. Det är bara det att jag har lust att gömma mig. Också.

Den här reaktionen förvånar mig en smula. Jag bryr mig ju inte så fruktansvärt mycket om vad folk tycker. Inte egentligen. Min bok har format sig och växt till sig på sitt eget sätt, på sina egna villkor, ungefär som ett barn kommer till världen och blir en egen individ. Den blir som den blir liksom. Och jag kan inte annat än älska den, oavsett hur ful och skrynklig den ter sig i andras ögon.

9781530_Projekt_langCMYK_9967

Men tydligen bryr jag mig mer än jag tror. För varför har jag annars lust att låta ett alter ego stå i centrum i morgon kväll medan jag gömmer mig bakom gardinerna och betraktar det hela lite sådär … ifred?

Missförstå mig rätt. Jag LÄNGTAR efter att träffa alla som ska dit. Men någonstans vet jag ju att det drar igång nu. Tyckandet. Och vis av erfarenheten vet jag också att oavsett hur bra bok man har skrivit, finns det alltid de som inte tycker om den. Så är det bara. Kanske är det också som med barn? Man vet att inte alla kan älska ens barn, men man vill det likförbannat:)

Nåväl. Det är ju några timmar kvar tills imorgon. Jag hoppas att den delen av mig som är stolt över min bok och faktiskt tycker att jag är värd att firas ska våga titta fram och njuta av att stå i rampljuset en stund. Så får det där med vad folk tycker vänta ett slag.

Ja. Så får det bli.

Kram på er

Om Ritorno och alltings skröplighet

Har haft en helvetisk vecka. Inflammation i nacken. Ont så in i bängen. Och så i natt: relief. Det började kännas lite bättre. Gick till naprapaten igen. Glad. Det är så skört, det här med hälsan och livet. Jag visste ju det. Jag har ju varit utbränd och deprimerad.

Ibland krävs det en nackinflammation för att bli påmind.

Jag gick till Ritorno efteråt. Det är som terapi. Ett ställe som aldrig ändras. Jag har varit där av och till sedan jag var sjutton. Ritorno rotar mig. Får mig att minnas vem jag är och vad som är viktigt. När jag var sjukskriven för utmattning var det hit jag gick och skrev mina dikter.

ritorno

Vilka dikter undrar ni nu.

Jo, när jag var sjukskriven satte min terapeut mig på att skriva dikter. För att hitta tillbaka till lusten, till nåt jag gillade i barndomen. Det var inte prestationsinriktat, jag skulle inte ens visa dikterna för henne (något jag tyckte var lite jobbigt eftersom jag ju gärna vill ha beröm, duktig flicka som jag är:) Det blev några dikter. Jag gav dem samlingsnamnet Vidbränd. Här kommer en av dem:

Vårdplan
Jag befinner mig i en vårdplan
som inte är färdig
som inte påbörjats 
som nästan inte finns
Vårdplan
Världsplan
den allmänna ordningen
Arbetsplan
Fotbollsplan
hur hamnade jag här?
Springer framåt bakåt
runt runt runt
Letar efter bollen
tror att det är match
Fintar och skjuter
utan boll
utan kontroll
utan bollkontroll
eller självkontroll 
Springer på kanten
och tror att jag är forward
Jaha ja. Och bara för att jag är så självutlämnande idag så lägger jag in en fullkomligt motbjudande bild på mig själv inne från Ritorno. Så kan man också se ut en dag som denna.

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Puss på er

Bamse och Jens Spendrup: om makt och privilegier

Det är så provocerande det här, med människor som inte inser sin makt och sina privilegier. Som Jens Spendrup. Som många andra vita män (i förhållande till typ resten av världen). Eller västerlänningar (i förhållande till typ resten av världen). Eller välutbildade (i förhållande till typ resten av världen).

Varför är det så provocerande, kan man undra?

Jo, därför att med privilegier kommer ansvar. Ser man inte de fördelar man har pga sin bakgrund/etnicitet/nationalitet/kön/sexualitet/ålder/utseende så ser man heller inte vilka konsekvenser ens egna tankar och beteende får för andra. Man är ”blind” för mönster och tror att det som händer i ens liv och runtom en enbart är en konsekvens av sin egen förträfflighet. Och just därför förstår man inte vidden av att lyfta andra vid rätt tillfälle och rätt tidpunkt. Att ”se” när man måste anstränga sig för att inte falla in i gamla vanliga tankemönster.

bamse

Eller som Bamse säger: är man stor måste man vara snäll. Och det gäller både företag och individer.

Hej så länge

Jag hjärtar Pocketshop!

I alla fall de som tagit in nya Supernova i sortimentet:) Som butiken vid Fridhemsplan. Och den på Arlanda. Och den på Cityterminalen. Det här är ett foto från Fridhemsplan.

IMG_0941

I morse, typ mitt i natten när jag var på väg till Malmö, hälsade jag på butikstjejen på Arlanda. Hon var urtrevlig och bad mig signa några böcker. (Tack förresten, för att du gjorde så att det inte blev det minsta pinsamt att berätta vem jag var och säga ”den där boken har jag skrivit”:)

Hej så länge

Stress … mer aktuellt än någonsin?

Skulle träffa en journalist i veckan för att prata om utbrändhet och vägen tillbaka. Tänkte först att det kändes kanske lite förlegat. Supernova kom ju ut för sex år sedan och … tja, jorden har väl snurrat några gånger runt solen sedan dess?

stress-150x150

Jag satte mig och googlade  på stress. Letade upp några gamla ledsagare, t ex Aleksander Perski på stressmottagningen och Christina Doctare som myntade begreppet hjärnstress. Och döm om min förvåning, men senast i november var Christina och en lektor i neuropsykologi som heter Åke Pålshammar hos Malou och pratade om stress.

Det gjorde mig taggad. Inte för att jag är glad för att människor är stressade:) Men verkligheten ser ju ut som den gör. Och jag känner att jag har något att bidra med, både i mina böcker och IRL. Jag kan hjälpa individer med hur man ser tecken på att det håller på att gå för långt, med förebyggande åtgärder, med tips till prestationsprinsessor och prinsar om hur man kan tagga ner och leverera mindre – och ändå upplevas som att man levererar mer.

Jag kan hjälpa företag att förebygga ohälsa, att ta hand om sina medarbetare i förväg, inte när det är för sent. Problemet är bara att de flesta företag inte vågar. Ofta är företag rädda för att deras medarbetare ska ”sätta sig ner och känna efter”, för ”då slutar de ju”.

So what, säger jag.

Vill vi ha olyckliga medarbetare eller lyckliga? Är det bra att hålla någon kvar på s a s ”artificiell väg” och krama ur dem deras yttersta på grund av prestationsångest, eller kan vi stödja den människan att bli mer sann mot sig själv och bli en gladare och mer harmonisk människa? Det innebär ju inte alltid att medarbetaren slutar. Det kan till och med vara tvärtom. Åtminstone borde det inte det om du har ett schyst företag med sund grund och villkor.

Men det är ju bara min åsikt:)

Kram på er.