Solidaritet, vad är det?

Sitter i bilen och lyssnar på radion. Om rumäner som ska vräkas i Sollentuna och en svensk demonstrant som säger: ”Jamen, om vi säger att vi är medborgare i EU så måste vi väl bete oss därefter och ta hand om dem? De är ju också medborgare i Europa.”

Och jag börjar gråta. Kanske beror det på att jag är så trött efter två veckors intensivt boksläpp parallellt med jobb och småbarnsförälderliv. Kanske beror det på att han sätter fingret på något som ligger mig så varmt om hjärtat. Solidaritet. Vad är det, egentligen?

Jag går ut ur bilen och går till bankomaten. Bredvid bankomaten sitter en mörkhårig kvinna och ber om pengar. Jag har sett henne förut. Jag har gett pengar till henne förut. Hon har ett vackert leende. Och kanske beror det på radioinslaget, men när jag stoppar kortet i automaten tänker jag plötsligt: ”varför ger jag henne bara några kronor? Varför ger jag henne inte en hel hundralapp? Det har jag väl råd med?”

Och i nästa sekund ser jag mig själv gå fram till henne och ge henne en hundralapp. ”Tack”, säger hon och ler. ”Jesus”. Och jag håller på att börja böla igen. För vad är det som gör att det är svårare att vara solidarisk på hemmaplan än mot tsunamioffer långt borta? Eller varför är det självklart att sätta in pengar till fattiga barn i Afrika, och samtidigt vräka de som finns här hemma?

När jag bodde i Tanzania var det självklart att ha anställda i huset. ”Det är ett sätt att hjälpa” och ”man anställer så många man har råd med” var min devis, tillsammans med så många andra utlandsstationerades. Men när jag kommer tillbaka till Sverige upptäcker jag till min förvåning att det fortfarande finns de som anser att det är att utnyttja människor att anlita städhjälp. Att man ska ta hand om sin egen skit, liksom.

Och jag tänker: varför då? Varför anses det vara ”fult” att anlita folk här hemma, medan det är ”fint” att anlita folk i Afrika? Varför är det skillnad på fattigdom och fattigdom? Vad är solidaritet? Egentligen?

140313 tiggare

Over and out från en känslomässig torsdag.

Puss.

Bamse och Jens Spendrup: om makt och privilegier

Det är så provocerande det här, med människor som inte inser sin makt och sina privilegier. Som Jens Spendrup. Som många andra vita män (i förhållande till typ resten av världen). Eller västerlänningar (i förhållande till typ resten av världen). Eller välutbildade (i förhållande till typ resten av världen).

Varför är det så provocerande, kan man undra?

Jo, därför att med privilegier kommer ansvar. Ser man inte de fördelar man har pga sin bakgrund/etnicitet/nationalitet/kön/sexualitet/ålder/utseende så ser man heller inte vilka konsekvenser ens egna tankar och beteende får för andra. Man är ”blind” för mönster och tror att det som händer i ens liv och runtom en enbart är en konsekvens av sin egen förträfflighet. Och just därför förstår man inte vidden av att lyfta andra vid rätt tillfälle och rätt tidpunkt. Att ”se” när man måste anstränga sig för att inte falla in i gamla vanliga tankemönster.

bamse

Eller som Bamse säger: är man stor måste man vara snäll. Och det gäller både företag och individer.

Hej så länge