Livsval, karriärsval och hur man blir lycklig i livet

Ja, jag vet att det var några veckor sedan. Men jag hinner ju aldrig med! Äsch. Det kommer nu istället.

Nyfikenhet. Öppenhet. En känsla av att allt är möjligt.

Jag hade fått äran att bli inbjuden till Prodiem, ett rekryteringsföretag som specialiserar sig inom HR och finans, för att prata på en frukostföreläsning. Dela med mig av min resa, prata om livsval, karriärsval och hur man blir lycklig i livet.

Lycklig i livet, tänker ni nu. Kan man bli det? Och vad är det? Egentligen?

För mig handlar lycka i livet om att leva i sanning. Att vara nöjd med sina val, känna att man är på rätt plats i rätt tid. Att man inte – just då – vill leva på något annat sätt, på ett annat ställe, eller med någon annan person. Till exempel. Det kan också handla om jobb. Eller balansen mellan jobb och andra saker. Om att känna att man kommer till sin rätt.

Älskar förresten det uttrycket. ”Komma till sin rätt”. Ligger det inte fint i munnen? För ett sådant behov tror jag att vi människor har i flera avseenden, vare sig det gäller jobb eller privat. Man behöver känna sig behövd eller som att man åstadkommer någon slags skillnad. Att just DU behöver vara där du är, för din familj eller dina kollegor eller världen i stort. För det lilla hänger ihop med det stora. Och det är inte nödvändigtvis ”finare” att hjälpa barn i Afrika än att jobba som handläggare på TryggHansa. Om det skriver jag bland annat i Projekt längtan, by the way …

Men. Tillbaka till Prodiem:)

Det var en underbar morgon. De runt trettio som var där var öppna och nyfikna, och genuint intresserade av det vi pratade om. För det blev ett samtal. Även om jag är rätt bra på att hålla låda dök det upp några frågor vi spann vidare på. Och i de stunderna är jag enormt tacksam över att jag får chansen att stå där och prata om saker jag tycker är viktiga. Och uppleva att jag får respons, att det jag säger betyder något. Att jag i något avseende gör avtryck, påverkar min omvärld och ”kommer till min rätt”.

Tack för det, Prodiem.

Prodiem 1 Prodiem 2

Suddig in action:) Alla deltagare fick förresten en fin sommarpresent av Prodiem:

Prodiem 3

Och jag fick också en fin sommarpresent:

Prodiem 4

Blir perfekt i sommar!

Kärlek,

 

 

Älska entreprenörer!

Jag får ett SMS av en kompis. Det står så här: ”Wow. Den var ju helt lysande. På riktigt /…/ Och svårt tänker jag. Att skriva om livet och stora frågor utan att det blir platt/lite fånigt. Att lyckas med trovärdighet och igenkänning. Winnerbäck vs. Gessle liksom:)”

Asså… *såå rörd*

Och sedan fortsätter det: ”… och du, sid 360, där blev man glad!” Jag går genast och slår upp sidan i Projekt längtan. Där, längst ner på sidan, står: ”Entreprenörerna. De verkliga hjältarna i Afrika.”

Jag ler. Min kompis är entreprenör och han känner (stolt) igen sig i min beskrivning. Visst fokuserar jag på entreprenörerna i Ghana i boken, men den vördnad och respekt jag känner sträcker sig ju till alla entreprenörer i alla världsdelar. I alla tider.

Det kräver mod och passion att starta att företag. Vilket som helst. Och uthållighet, my God. Man får inte ge upp. Man måste hugga i och dra, våga hoppas och tro, och samtidigt inte vara rädd för att förändra och anpassa verksamheten, allteftersom världen därute ändrar sig.

Så. Tänk er vad glad jag blev när jag fick chansen att prata på YEoS – Young Entrepreneurs of Swedens årskongress. Jag fick ösa ur mig all kärlek och respekt jag känner för dessa unga människor – och dessutom försöka dela med mig av mina erfarenheter kring hur man kan tänka på framgång och vad som är viktigt i livet, inte bara som entreprenör utan som människa.

YEOS1 YEOS2

Kram på er

PS. Här är YEOS hemsida. Kolla in, särskilt om du är ung entreprenör!

Kramturism stjälper snarare än hjälper!

Blev rätt stolt till slut, över min debattartikel på SVT Debatt:

Skärmavbild 2014-04-06 kl. 16.26.13

Särskilt glad blev jag över diskussionen efteråt (som ni kan se i kommentarerna under själva artikeln). Det blev nästan 150 kommentarer! Jag har valt ut en diskussion som jag tyckte var särskilt intressant (bland många). Here it goes!

Ankdammsmannen: ”Riktigt bra artikel. Fattigdomsbekämpning är svårt, vilket otaliga biståndshaverier genom åren visar. Det finns inget enkelt recept och oförutsedda konsekvenser är regel snarare än undantag.”

Jag: ”Tack Ankdammsmannen! Allt bistånd är inte dåligt, men visst är det oändligt komplext. Business är lättare, men även där kan det bli fel om företagen inte tar sitt ansvar.”

Nide: ”Därför måste schyssta arbetsförhållanden och löner garanteras. Som jag ser det finns det ett antal saker kan göras:
– Tvinga bolag att redovisa hur de sköter sina affärer, hur förhållandena ser ut hos sina underleverantörer, att alla anställda får schyssta löner etc.
– Se till så att alla varor som köps in till det offentliga är tillverkade på ett schysst sätt, t ex rättvisemärkt, KRAV-märkt etc.
– Använda biståndet till att stödja lokalt näringsliv (ej multinationella bolag).”

Jag: ”Man kan använda bistånd till att stödja schysst etablering av multinationella företag (för att t ex se till att det anställer lokalt, att de bidrar till local communities, betalar skatter osv). T ex vet jag att Norges UD samarbetar nära med Statoil vg gasfyndigheterna i Tanzania.”

Nide: ”Fast Statoil är väl ett statligt Norskt bolag? Jag kan tycka att bolag där staten är huvudägare kan få bistånd.”

Jag: ”Jag tycker inte att det är huvudfrågan. Och egentligen är det inte Statoil som får bistånd, utan Tanzanias regering som får stöd i hur de får ut mest av relationen. Det är ett samarbete mellan tre parter, men funkar lika bra även om det är ett helt privat bolag.”

Nide: ”Det är mer bara att min fördom om multinationella bolag är att det enda man är intresserad av är att hålla nere kostnaderna och är egentligen inte intresserade av att ha schyssta villkor. Det finns många exempel på hur bolag har exploaterat u-länder för egen vinning och haft urusla villkor för de anställda. Utnyttjande av fattiga människor, helt enkelt.”

Jag: ”Ja, det är ju det man minns. Min uppfattning om Statoil var inte sådan som tur var. Men visst behöver vi mer goda företag som går i bräschen och visar ledarskap. Jag har aldrig förstått den där ”spliten” mellan individer som privatpersoner och individer som företagsledare. Ja, du ska maximera vinsten, kära VD, men du ska göra det med några restriktioner: att du har glada medarbetare, att du inte skitar ner miljön, att du har schyssta inköpsvillkor osv osv.”

Ankdammsmannen: ”Poängen är att de investerar och anställer, vilket till skillnad från bistånd ger människor och länder en väg ut ur fattigdomen. Resultat betyder mer än intentioner.”

WORD!

Kram på er allihopa. Idag är det en härligt solig söndag och världen blir, sakta men säkert, ett bättre ställe att leva på. Hälsning från en obotlig optimist:)

solsken_147250277

Ps. Visst blir man lite nyfiken på hur Ankdammsmannen ser ut? Ett sånt namn liksom:) Pusss.

 

Hjälp! Varför händer allt på en gång?!

Man kan kalla mig ambitiös. Jag drar igång saker. Jag lägger ut nät. Inte så konstigt, egentligen. Har man ägnat flera år åt att skriva en bok vill man ju att den ska nå ut. Särskilt efter att den första releaseångesten lagt sig och folk börjar läsa och gillar, och man äntligen börjar tro på den igen…

Ibland händer ingenting. Ibland händer allt på en gång. Just nu händer allt på en gång.

Men åh så kul det var på Shenet! Jag pratade om böcker och skrivande, utbrändhet och längtan efter mening, men framförallt pratade jag om vikten av företagande,  entreprenörskap och handel i Afrika (och andra länder). Sedan kom Karin Nordström, från Hellolittlefuture och berättade om sina erfarenheter med Peepoople i Kenya.

140402 Shenet1

Sedan skrev jag en debattartikel om det här med kramturism som Expressenartikeln på bilden handlar om (Hjälp en unge på semestern). Man kan väl säga att jag inte är så positiv… Artikeln kommer på SVT Debatts hemsida imorgon och sedan kan man chatta med mig mellan 16-17. Please do!

Och så på söndag. Vilken ära. Då har jag blivit inbjuden att avsluta Young Entrepreneurs of Swedens årskongress på Lidingö i Stockholm. Ska bli så kul. Och jag har så mycket att säga! Måste bara få ner det i nån slags ordning först…

Pust.

PS. På tisdag pratar förresten jag, Sofie Sarenbrant och Ebba von Sydow i Bobergs matsal på NK kl 18. Vin och tilltugg ingår i priset, vore kul att ses där!

Releasefest: glädje och blommor!

Herregud. Jag hade helt missat det här med att folk tar med sig blommor. Och choklad. Och presenter. Jeesus people, vad generösa ni är! Så här har det sett ut hemma hos mig i två veckor.

Öppna spisen dagen efter releasefest!

Öppna spisen dagen efter releasefest!

Annars kanske ni minns att jag hade lite ångest inför releasen. Att jag delvis ville gå och gömma mig:) Som tur var gjorde jag inte det. Visst var jag nervös, men kvällen bestod till 95% av glädje och 5% av frustration över att jag inte hann prata med alla som var där. Det jag hann säga var typ: heeeej! och hej dåååå! och däremellan signera en massa böcker.

Glada killar och tjejer: Martin Beskow, jag och Anna Furumark

Glada killar och tjejer: Martin Beskow, jag och Anna Furumark

Jo. Jag fick ett tal också, från Cina, min förläggare på Massolit förlagsgrupp (tack Cina!). Och så höll jag ett. Som dels försökte beskriva den långa resan jag haft med Projekt längtan, men som mest av allt gick ut på att tacka min man, Tim. Utan honom hade nämligen inte boken funnits. Och den tacksamhet jag känner går inte att uttrycka i ord, så det blev rätt känslosamt. Typ tårar och grötig hals.

Jag håller tal på Sven-Harrys

Jag håller tal på Sven-Harrys

Men det var okej. Bland vänner är allt sånt okej. Och bland vänner befann jag mig denna kväll, både hos er som kunde komma och er som var där i tanken. Och er som jag inte kunde bjuda pga platsbrist på Sven-Harrys, er bjuder jag nästa gång och hoppas innerligt att ni vill komma! Här kommer lite mingelbilder:

Mingelbild!

Mingelbild!

Jenny Sigurs och Helena Ehnbom, med Ulla Svensson och familjen Tribbelhorn i bakgrunden!

Jenny Sigurs och Helena Ehnbom, med Ulla Svensson och familjen Tribbelhorn i bakgrunden

Här pratas det nog Afrika! Love Theodossiadis och familjen Rejler-Arvidsson

Här pratas det nog Afrika! Love Theodossiadis och familjen Rejler-Arvidsson

Älskar den här bilden! Maria Forssén och Pontus Bergdahl samt Martin Forsström längst till höger.

Älskar den här bilden! Maria Forssén och Pontus Bergdahl samt Martin Forsström längst till höger

Tim med min kusin Ann Lindskog

Tim med min kusin Ann Lindskog

LitteraturMagazinet's in da house! Med bl a Emma Kreu

LitteraturMagazinet’s in da house! Med bl a Emma Kreu

Stämningsfullt med Marika Khodr:)

Stämningsfullt med Marika Khodr:)

Powertjejer i kubik: Louise Lundborg Hedberg, Sophie Belfrage Becker och Sara Laurell

Powertjejer i kubik: Louise Lundborg Hedberg, Sophie Belfrage Becker och Sara Laurell

En pigg Robert Mellberg gafflar med Fredrik Cassel

En pigg Robert Mellberg gafflar med Fredrik Cassel

Micke Storåkers med Marcus Ehrström och Lo Bäckström!

Micke Storåkers med Marcus Ehrström och Lo Bäckström

Jag och Nina Larsdotter från Litet förlag, lite rödmosiga i ansiktet

Jag och Nina Larsdotter från Litet förlag, lite rödmosiga i ansiktet

Kram på er och hoppas ni gillar boken. Gör ni det får ni gärna spread the love till vänner och bekanta. Sådant betyder mycket:)

PS. Tack snälla Victor Forsberg och Elsa Kusoffsky för bilder!

Intervju i P4 Radio Dalarna

Nu kommer allt i fel ordning, jag vet. Releasfesten hände ju före den här intervjun, men det kan inte hjälpas. Jag hinner inte med!

Så nu lägger jag ut den. Intervjun. Den är lite plågsam i början för jag pratar så fort och säger liksom var fjärde sekund, men efter ett tag lugnar det ner sig. Och då är det väl ändå okej:)

Om utbrändhet och bistånd. Har vi ”rätt” att hjälpa så fort andan faller på? Och vem hjälper egentligen vem? Bland annat:)

om-marika2

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5802338

Ha det gott!

Releasefest: glädje eller ångest?

Okej. Jag vet att jag borde vara överlycklig över att jag har releasefest för min nya bok imorgon. Att den äntligen kommer ut. Att jag (faktiskt) har gjort det igen. För gudarna ska veta att det inte alltid var lätt.

Och visst är jag glad. Det är bara det att jag har lust att gömma mig. Också.

Den här reaktionen förvånar mig en smula. Jag bryr mig ju inte så fruktansvärt mycket om vad folk tycker. Inte egentligen. Min bok har format sig och växt till sig på sitt eget sätt, på sina egna villkor, ungefär som ett barn kommer till världen och blir en egen individ. Den blir som den blir liksom. Och jag kan inte annat än älska den, oavsett hur ful och skrynklig den ter sig i andras ögon.

9781530_Projekt_langCMYK_9967

Men tydligen bryr jag mig mer än jag tror. För varför har jag annars lust att låta ett alter ego stå i centrum i morgon kväll medan jag gömmer mig bakom gardinerna och betraktar det hela lite sådär … ifred?

Missförstå mig rätt. Jag LÄNGTAR efter att träffa alla som ska dit. Men någonstans vet jag ju att det drar igång nu. Tyckandet. Och vis av erfarenheten vet jag också att oavsett hur bra bok man har skrivit, finns det alltid de som inte tycker om den. Så är det bara. Kanske är det också som med barn? Man vet att inte alla kan älska ens barn, men man vill det likförbannat:)

Nåväl. Det är ju några timmar kvar tills imorgon. Jag hoppas att den delen av mig som är stolt över min bok och faktiskt tycker att jag är värd att firas ska våga titta fram och njuta av att stå i rampljuset en stund. Så får det där med vad folk tycker vänta ett slag.

Ja. Så får det bli.

Kram på er

Om Ritorno och alltings skröplighet

Har haft en helvetisk vecka. Inflammation i nacken. Ont så in i bängen. Och så i natt: relief. Det började kännas lite bättre. Gick till naprapaten igen. Glad. Det är så skört, det här med hälsan och livet. Jag visste ju det. Jag har ju varit utbränd och deprimerad.

Ibland krävs det en nackinflammation för att bli påmind.

Jag gick till Ritorno efteråt. Det är som terapi. Ett ställe som aldrig ändras. Jag har varit där av och till sedan jag var sjutton. Ritorno rotar mig. Får mig att minnas vem jag är och vad som är viktigt. När jag var sjukskriven för utmattning var det hit jag gick och skrev mina dikter.

ritorno

Vilka dikter undrar ni nu.

Jo, när jag var sjukskriven satte min terapeut mig på att skriva dikter. För att hitta tillbaka till lusten, till nåt jag gillade i barndomen. Det var inte prestationsinriktat, jag skulle inte ens visa dikterna för henne (något jag tyckte var lite jobbigt eftersom jag ju gärna vill ha beröm, duktig flicka som jag är:) Det blev några dikter. Jag gav dem samlingsnamnet Vidbränd. Här kommer en av dem:

Vårdplan
Jag befinner mig i en vårdplan
som inte är färdig
som inte påbörjats 
som nästan inte finns
Vårdplan
Världsplan
den allmänna ordningen
Arbetsplan
Fotbollsplan
hur hamnade jag här?
Springer framåt bakåt
runt runt runt
Letar efter bollen
tror att det är match
Fintar och skjuter
utan boll
utan kontroll
utan bollkontroll
eller självkontroll 
Springer på kanten
och tror att jag är forward
Jaha ja. Och bara för att jag är så självutlämnande idag så lägger jag in en fullkomligt motbjudande bild på mig själv inne från Ritorno. Så kan man också se ut en dag som denna.

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Puss på er