Ooops!

Jag var precis på väg att tacka ja till förfrågan. Åka runt i en bil och diskutera viktiga ämnen: tid, hur man får den att räcka till, och varför vi stressar så mycket. Roliga människor, TV-kamera, lite härligt TV-smink och rätt ok med pix för besväret.

Men så läser jag mejlet en gång till. Vad var det för bilmärke reklamen skulle sälja, egentligen?

Helvete.

VW. Volkswagen. Företaget som precis blivit avslöjade för att ha manipulerat avgastester och ljugit folk rakt upp i ansiktet i flera år.

Rött ljus. Inget fel på initiativet, och kanske har de skärpt till sig, men det spelar ingen roll. Miljön är som många vet en av mina hjärtefrågor (eller snarare ångestfrågor) och jag KAN ju bara inte associera mig med en sådan miljöbov. Inte utan att de plötsligt blivit ledande på området och åstadkommit gedigna resultat.

Well. Jag får klara mig utan TV-smink och pix. Inte vet jag om det spelar någon roll om hundra år, och kanske är det en falsk känsla av lugn som infunnit sig, men just nu känns det ändå ganska bra.

Kram på er,

 

Releasefest: glädje eller ångest?

Okej. Jag vet att jag borde vara överlycklig över att jag har releasefest för min nya bok imorgon. Att den äntligen kommer ut. Att jag (faktiskt) har gjort det igen. För gudarna ska veta att det inte alltid var lätt.

Och visst är jag glad. Det är bara det att jag har lust att gömma mig. Också.

Den här reaktionen förvånar mig en smula. Jag bryr mig ju inte så fruktansvärt mycket om vad folk tycker. Inte egentligen. Min bok har format sig och växt till sig på sitt eget sätt, på sina egna villkor, ungefär som ett barn kommer till världen och blir en egen individ. Den blir som den blir liksom. Och jag kan inte annat än älska den, oavsett hur ful och skrynklig den ter sig i andras ögon.

9781530_Projekt_langCMYK_9967

Men tydligen bryr jag mig mer än jag tror. För varför har jag annars lust att låta ett alter ego stå i centrum i morgon kväll medan jag gömmer mig bakom gardinerna och betraktar det hela lite sådär … ifred?

Missförstå mig rätt. Jag LÄNGTAR efter att träffa alla som ska dit. Men någonstans vet jag ju att det drar igång nu. Tyckandet. Och vis av erfarenheten vet jag också att oavsett hur bra bok man har skrivit, finns det alltid de som inte tycker om den. Så är det bara. Kanske är det också som med barn? Man vet att inte alla kan älska ens barn, men man vill det likförbannat:)

Nåväl. Det är ju några timmar kvar tills imorgon. Jag hoppas att den delen av mig som är stolt över min bok och faktiskt tycker att jag är värd att firas ska våga titta fram och njuta av att stå i rampljuset en stund. Så får det där med vad folk tycker vänta ett slag.

Ja. Så får det bli.

Kram på er