Äntligen!

Så kommer den till slut. Recensionen i Bokhora. Och vad fin den var!

Till saken hör den att när Bokhora recenserade Supernova i Aftonbladet för några år sedan så gav jag mig in i debatten. Johanna Ö tyckte visserligen om boken, men hon efterlyste en huvudperson som inte lämnade. Någon som stannade kvar och ändrade strukturerna inifrån. Och visst hade det kunnat vara intressant. Det var bara inte min bok. Jag skrev så här:

”Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste ”palla” (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde ”palla” – för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.”

Så jag var lite rädd. Att bokhororna inte skulle vilja recensera min nya bok eftersom jag var dryg och gav svar på tal. Det finns nämligen en oskriven regel i såna här sammanhang. Man ska aldrig, ALDRIG svara på recensioner. Men jag tycker att det är en trist regel. Och jag tycker att man ska skita i den. Det är ju kul med debatt! Och läser man kommentarsfältet på Johanna Ö:s Supernovarecension, så förs ju definitivt en intressant diskussion där.

Point made.

Jag är i alla fall URGLAD för att Bokhora recenserar Projekt längtan. Och jag är URGLAD för att det var en sån himla bra recension. Tack Johanna Ö, ända upp till exotiska Vittangi. Det här lever jag länge på:)

Yours,

Älska studenter!

Studenter. Unga, fulla av energi, fulla av tillförsikt. Och kanske lite prestationsångest:)

Jag träffade några på Handels för ett par veckor sedan, när jag var med på katalogsläpp för M2, deras mässa för media och marknadsföring. Jag pratade lite om mig och mina böcker, men framförallt gav jag dem några  råd angående hur man kan tänka på framgång och vad som gör en lycklig i livet. En sån liten sak kan man väl klämma av på tio minuter:)?

IMG_0738

IMG_0793IMG_0782

IMG_0772

Det var urkul att vara tillbaka i studentlokalerna, men allra roligast var det att prata med studenterna efteråt. Älskar deras livsglädje och nyfikenhet. Kan riktigt känna hur den smittar av sig, och när jag går därifrån gör jag det lite yngre och med aningen lättare steg.

Kram på er

Det kom ett brev …

… och fasen vad glad jag blev. Eller glad är fel ord. Rörd, snarare. Rörd med ögonen full av tårar:

”Mitt namn är XXX och jag har precis läst ut din första bok ”Supernova”. Jag älskade den från första stund och ville aldrig att den skulle ta slut. Boken är även en väckarklocka för mig som är en prestationsprinsessa. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur min onda spiral angående att jag aldrig nöjer mig, jämför mig med andra i min ålder och ser ner på mig själv eftersom jag tror att jag är mina prestationer. Hur mycket jag än försöker intala mig att jag inte är mina prestationer så lyckas min hjärna inte förstå det /…/ Tack för att du skrev fantastiska ”Supernova”. Imorgon tänker jag gå till bokhandeln och köpa ”Projekt längtan”.

Gratitude

Alltså, vad säger man?

Det var värt det. Det var banne mig värt det.

Suoernova behövs.

All kärlek till dig!

 

Jag hjärtar Pocketshop!

I alla fall de som tagit in nya Supernova i sortimentet:) Som butiken vid Fridhemsplan. Och den på Arlanda. Och den på Cityterminalen. Det här är ett foto från Fridhemsplan.

IMG_0941

I morse, typ mitt i natten när jag var på väg till Malmö, hälsade jag på butikstjejen på Arlanda. Hon var urtrevlig och bad mig signa några böcker. (Tack förresten, för att du gjorde så att det inte blev det minsta pinsamt att berätta vem jag var och säga ”den där boken har jag skrivit”:)

Hej så länge

Stress … mer aktuellt än någonsin?

Skulle träffa en journalist i veckan för att prata om utbrändhet och vägen tillbaka. Tänkte först att det kändes kanske lite förlegat. Supernova kom ju ut för sex år sedan och … tja, jorden har väl snurrat några gånger runt solen sedan dess?

stress-150x150

Jag satte mig och googlade  på stress. Letade upp några gamla ledsagare, t ex Aleksander Perski på stressmottagningen och Christina Doctare som myntade begreppet hjärnstress. Och döm om min förvåning, men senast i november var Christina och en lektor i neuropsykologi som heter Åke Pålshammar hos Malou och pratade om stress.

Det gjorde mig taggad. Inte för att jag är glad för att människor är stressade:) Men verkligheten ser ju ut som den gör. Och jag känner att jag har något att bidra med, både i mina böcker och IRL. Jag kan hjälpa individer med hur man ser tecken på att det håller på att gå för långt, med förebyggande åtgärder, med tips till prestationsprinsessor och prinsar om hur man kan tagga ner och leverera mindre – och ändå upplevas som att man levererar mer.

Jag kan hjälpa företag att förebygga ohälsa, att ta hand om sina medarbetare i förväg, inte när det är för sent. Problemet är bara att de flesta företag inte vågar. Ofta är företag rädda för att deras medarbetare ska ”sätta sig ner och känna efter”, för ”då slutar de ju”.

So what, säger jag.

Vill vi ha olyckliga medarbetare eller lyckliga? Är det bra att hålla någon kvar på s a s ”artificiell väg” och krama ur dem deras yttersta på grund av prestationsångest, eller kan vi stödja den människan att bli mer sann mot sig själv och bli en gladare och mer harmonisk människa? Det innebär ju inte alltid att medarbetaren slutar. Det kan till och med vara tvärtom. Åtminstone borde det inte det om du har ett schyst företag med sund grund och villkor.

Men det är ju bara min åsikt:)

Kram på er.