Läsarbrev…

… är ju det vackraste som finns. Lite skrytigt, kanske, men hur ska man låta bli att dela med sig av sånt här?

”Jag var på 4Goods föreläsning i Malmö den 6:e maj och köpte båda dina böcker Supernova och Projekt längtan. Du milde tid, vilka underbara böcker. Jag längtade till bussresan t.o.r till mitt jobb då jag läser, jag längtade till kvällen då jag skulle läsa igen. Härligt skrivna med en naturlig inlevelse. Jag ömsom fnittrade, skrattade, funderade och blev inspirerad. Wow vilken stark kvinna du är. Jag hoppas innerligt att det kommer en tredje bok om Lisa. Numera följer jag både via Facebook och Instagram.”

Stort tack, Monica Borggren! Du gjorde min dag. Nästa gång får du komma fram och hälsa:)

shutterstock_83563981

Nästa läsarbrev kom från Finland. Kolla in det här:

”Hej! Började läsa din bok igår kväll och har nu imorse läst ut den. Du skriver så underbart så det berör själen:) Har läst många böcker o känner igen kvalitet, ville bara berätta det. Var stolt och glad för din förmågan, du välsignar många med ditt skrivande. Tack.”

Tack själv, du underbara människa!

Om Ritorno och alltings skröplighet

Har haft en helvetisk vecka. Inflammation i nacken. Ont så in i bängen. Och så i natt: relief. Det började kännas lite bättre. Gick till naprapaten igen. Glad. Det är så skört, det här med hälsan och livet. Jag visste ju det. Jag har ju varit utbränd och deprimerad.

Ibland krävs det en nackinflammation för att bli påmind.

Jag gick till Ritorno efteråt. Det är som terapi. Ett ställe som aldrig ändras. Jag har varit där av och till sedan jag var sjutton. Ritorno rotar mig. Får mig att minnas vem jag är och vad som är viktigt. När jag var sjukskriven för utmattning var det hit jag gick och skrev mina dikter.

ritorno

Vilka dikter undrar ni nu.

Jo, när jag var sjukskriven satte min terapeut mig på att skriva dikter. För att hitta tillbaka till lusten, till nåt jag gillade i barndomen. Det var inte prestationsinriktat, jag skulle inte ens visa dikterna för henne (något jag tyckte var lite jobbigt eftersom jag ju gärna vill ha beröm, duktig flicka som jag är:) Det blev några dikter. Jag gav dem samlingsnamnet Vidbränd. Här kommer en av dem:

Vårdplan
Jag befinner mig i en vårdplan
som inte är färdig
som inte påbörjats 
som nästan inte finns
Vårdplan
Världsplan
den allmänna ordningen
Arbetsplan
Fotbollsplan
hur hamnade jag här?
Springer framåt bakåt
runt runt runt
Letar efter bollen
tror att det är match
Fintar och skjuter
utan boll
utan kontroll
utan bollkontroll
eller självkontroll 
Springer på kanten
och tror att jag är forward
Jaha ja. Och bara för att jag är så självutlämnande idag så lägger jag in en fullkomligt motbjudande bild på mig själv inne från Ritorno. Så kan man också se ut en dag som denna.

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Selfie, Ritorno, veckan med nacken

Puss på er

Stress … mer aktuellt än någonsin?

Skulle träffa en journalist i veckan för att prata om utbrändhet och vägen tillbaka. Tänkte först att det kändes kanske lite förlegat. Supernova kom ju ut för sex år sedan och … tja, jorden har väl snurrat några gånger runt solen sedan dess?

stress-150x150

Jag satte mig och googlade  på stress. Letade upp några gamla ledsagare, t ex Aleksander Perski på stressmottagningen och Christina Doctare som myntade begreppet hjärnstress. Och döm om min förvåning, men senast i november var Christina och en lektor i neuropsykologi som heter Åke Pålshammar hos Malou och pratade om stress.

Det gjorde mig taggad. Inte för att jag är glad för att människor är stressade:) Men verkligheten ser ju ut som den gör. Och jag känner att jag har något att bidra med, både i mina böcker och IRL. Jag kan hjälpa individer med hur man ser tecken på att det håller på att gå för långt, med förebyggande åtgärder, med tips till prestationsprinsessor och prinsar om hur man kan tagga ner och leverera mindre – och ändå upplevas som att man levererar mer.

Jag kan hjälpa företag att förebygga ohälsa, att ta hand om sina medarbetare i förväg, inte när det är för sent. Problemet är bara att de flesta företag inte vågar. Ofta är företag rädda för att deras medarbetare ska ”sätta sig ner och känna efter”, för ”då slutar de ju”.

So what, säger jag.

Vill vi ha olyckliga medarbetare eller lyckliga? Är det bra att hålla någon kvar på s a s ”artificiell väg” och krama ur dem deras yttersta på grund av prestationsångest, eller kan vi stödja den människan att bli mer sann mot sig själv och bli en gladare och mer harmonisk människa? Det innebär ju inte alltid att medarbetaren slutar. Det kan till och med vara tvärtom. Åtminstone borde det inte det om du har ett schyst företag med sund grund och villkor.

Men det är ju bara min åsikt:)

Kram på er.